Kastrering av ponny!

 

Minns ni Ares kompis Kaktus, som han hängde med förra året? Jag hade Ares i ett annat stall i sju månader men behövde flytta pga av att jag inte trivdes i den sociala miljön. Men Sara trivdes jag jättebra med, och hennes och Ares ponny Kaktus! Ares och Kaktus var i samma ålder och lekte med varandra flera gånger om dagen, sedan brukade de sova tillsammans, bredvid varandra, mitt på dagen. Det var riktigt jobbigt att behöva bryta upp den söta duon och vetskapen att de inte längre kunde leka med varandra. Ares har dock anpassat sig bra till Brönet där han står nu, och själv stormtrivs jag med den fina sociala gemenskapen på Brönet, så det blev bra i slutändan. Sara flyttade också, och tog hem Kaktus och hans pappa Karsk till sin gård. Alla måste ju trivas på ett stall, både djur och människor. 

Jag och Sara har hållit kontakten och uppdaterat varandra och för några veckor sedan frågade hon om jag kunde låna ut min transport till henne då hon tänkte kastrera Kaktus, eller om jag kunde tänka mig att följa med. Jag avsatte några timmar på eftermiddagen igår och kom med transporten för att hämta Kaktus och pappan Karsk till veterinärkliniken. Först var det check av Kaktus tänder, och sedan var det kastrering. 

När förberedelserna inför kastreringen påbörjades så blev Sara misstänksamt vit i ansiktet. Jag tittade förvånat på henne. Hon har alltid varit otroligt modig och sällan reagerat på hästars stress eller annorlunda situationer. Inget har rubbat henne när det kommer till hästhantering. Men nu såg hon blank ut i blicken. 
"Kan du ta hand om Kaktus, jag vill inte vara här...." konstaterade hon ganska snabbt, och plötsligt stod jag där med en riktigt drogad Kaktus. 

Nu behöver vi stoppa bandet ett litet tag. Jag är inte bra med hästar och veterinärbesök. Jag har lyckats undvika det mesta och när jag väl försökt vara rådig, så har det slutat med att jag skakat i hela kroppen. Jag har haft väldigt svårt med hästar och sprutor och tidigt i mitt och Jonatas dejtande fick han ge Ares sprutor av antibiotika, för jag klarade inte av det. Jag bad ju även uppfödaren kastrera Ares innan jag hämtade honom för jag kände mig överväldigad av att göra det hemma, vilket uppfödaren absolut gjorde åt mig. När Ares behövde sprutor så började jag skaka i hela kroppen när jag själv försökte göra i ordning sprutorna. Jag kunde inte ens titta när Ares fick sprutan. Precis som när han skulle få sin vaccination i höstas. Sedan drogs ju Ares visdomständer så nyligt som i december och jag klarade inte av att närvara. Till och med när jag ser på TV-programmet "veterinärerna" och de kollar tänder på hästar så får jag en knut i magen. Det ser otäckt ut. Jag klarade inte ens av att följa Galishimo till avlivning och det är fler än en gång jag behövt lämna över vård av djur till någon annan. 

Och nu står jag här med Kaktus och försöker kommunicera med en portugisisk väldigt ung manlig veterinär och veterinärassistenten som inte ser äldre ut än från gymnasiet. Tanken "Jag är dubbelt så gammal som båda av dem" slog mig, med mina nyfyllda 43 år, och jag kände att det kändes väldigt pinsamt att vara den svagaste länken i denna trio.

Så jag stod där, modigt med lilla Kaktus, och höll honom i grimskaftet, samtidigt som Sara med mycket vitt ansikte avvek, och proceduren började. Både assistenten och veterinären visade sig vara otroligt grundliga och professionella. Trots att veterinären mycket riktigt inte jobbat så länge och mest kastrerat åsnor i portugal. Kanske är det tvärtom. När man är yngre och ny i branschen så är man extra noggrann. Man tvättar extra noggrannt, flera gånger. Klämmer och känner extra noggrannt. Tar in de mer erfarna veterinärerna för konsultation. Allt kändes väldigt säkert och jag kände att jag kunde slappna av. Den unga kvinnliga assistenten fick en liten förälskelse i Kaktus och utbrast med mjuk röst "Men kolla hans lilla huvud! Kolla hans fina små öron. Vad mycket man han har!" och då känner man sig ju också trygg. Det fanns med andra ord även kärlek i rummet för Saras lilla Kaktus. Så han var i bra händer. 

Och hur gick det med den svagaste länken i rummet, det vill säga jag? Det gick hur bra som helst. Från början tittade jag inte utan fokuserade på Kaktus som stod och halvsov, men eftersom ingen ångest alls infann sig, och Kaktus var perfekt lugnad, så började jag vända mig om och snegla på proceduren. Veterinären förklarade att han var noggrann med att försöka ge Kaktus den perfekta dosen, så att han inte skulle vingla och falla omkull under kastreringen, men samtidigt så pass knockad att han inte reagerar på kastreringen. Och det lyckades han med eftersom Kaktus stod stadigt och snarkade. 

Så jag såg blodet och hur han drog ut testiklarna med sina plasthandskar och hur han knep dem med tång, utan minsta olustkänslor. Jag lägger ut en bild här i svart-vitt om någon tycker det är jobbigt att se blod. Men allt blött där nere är inte blod. Kaktus släppte ju på blåsan och småkissade när han kastrerades. Samtidigt som han snarkade. Så det var inte särskilt blodigt ändå. Om ni ser något vid Kaktus huvud så var det den unga kvinnliga veterinärassistenten som kärleksfullt krupit ihop framför pannan på honom och gosade med honom och pysslade om honom, och mjukt sade att han var en jätteduktig och otroligt snygg liten häst. Sådär som en äldre veterinär med 20 år i branschen kanske inte gör. 

Jag var hemma igen kring 19-tiden och fick en sen middag med Jonatan. 
"Du kommer inte tro det. Jag kan knappt tro det!" sade jag när jag beskrev att jag för första gången hade ett veterinärbesök utan att ens känna minsta obehag. 

Visserligen så är saker lite lättare när det inte är ens egen häst, men jag var ändå lite överraskad. 

Man tror man känner sig själv och man tror att vissa saker i ens personlighet bara är beständiga, exempelvis spruträdsla, och oro vid veterinärbesök, men så är det inte plötsligt det.  Jag som inte ens ansträngt mig. 

Jag har inte ens försökt.

Det dök bara upp en dag då jag hade ett bra mentalt filter. Bara sådär.