Bättre besök till ridhuset!

I söndags åkte vi till ridhuset igen med Ares, och äntligen var det lugn och ro. Vi var där ca kl. 09.00 så vi var inte okristligt tidiga. Men denna gång gick allt mycket bättre! 

Efter vi lastat ut Ares och ställt honom i gästboxen så var jag fortfarande lite pirrig, och ser en fin bil komma med ett jättestort Umesläp, bredvid oss på parkeringen. 
"Nu kommer det nog ett stort ekipage in till gästboxarna!" förvarnade jag Jonatan och tittade nyfiket på bilen och transporten som parkerat bredvid oss. Lite orolig över att det skulle komma ut en livlig, långbent, sporthäst. 

Ut ur den stooora transporten klev den absolut sötaste welsh mountain-ponny jag sett! Kanske var den en meter i höjd. Kanske lite mer. Söt som socker. När jag frågade ägaren om den, så var den över 20 år. Alltså ett perfekt sällskap till Ares. En liten ponny, en mamma, och ett glatt barn. Lugn och ro och ljusa röster. 

Ares kastade en blick på dem och en artig nickning, men brydde sig inte i övrigt. Sedan kom vi in i nya ridhuset och där var också en ponny och ett barn. Ares brydde sig inte alls om den ponnyn heller! Jag andades ut. Allt kändes lugnt och bra. Jag pratade lite med mamman även där och hon sade att det var junior-ridning mellan 09.30-10.30 på söndagar så vi blev vänligt dirigerade till det gamla ridhuset. Så då knallade vi dit. Där var det totalt tyst och stilla och ingen häst alls. 

Jonatan gick runt med Ares och jag försökte behålla lugnet samtidigt som en känslotombola tumlade runt på insidan. Jag saknar Galishimo fortfarande, jag hade gjort allt för att få ha kvar honom i livet, men Galishimo blev ju aldrig riktigt bekväm med väggar. Han var ju precis lika älskad oavsett, men det var alltid en spänning kopplad kring väggarna när jag red honom i ridhuset. Galishimo reagerade på sin egen skugga, på det fräsande ljudet när sanden skvätte upp efter väggen, den förändrade akustiken med studsande ljud när han travade förbi. 

När vi var just här, i gamla ridhuset, så tittade Galishimo väldigt mycket på allt som var uppradat uppe på sargen. Julbelysning. Röda koner. Brandslangen. De porlande elementen. Draperiet. Speglarna. Galishimo reagerade på allt och till slut gjorde ju jag också det. Detta ledde i sin tur att jag inte gillade det gamla ridhuset för det var mycket svårare för mig att rida där. Det blev lite bättre med åren, men det var alltid något som tog mycket fokus. Och till slut tror man ju att man blivit galen för man undrar om man ändå inte bara inbillat sig allt. Om man inte ändå bara blivit en galen ryttare som fantiserar ihop saker. Kanske tänkte en och annan det också. 

Ares var inte brydd över väggarna. Inte alls. Han tittade på speglarna och funderade lite. Sedan suckade han och gick förbi spegeln och tittade aldrig mer på den. Det var inte en annan häst så därför var det inte intressant. Med lugna, gungande steg gick han nöjt runt och nosade på saker. 

Jag vet att det är ovanligt med hästar som är rädda för väggar men det känns ändå som jag vunnit på lotto som fått Ares. Jag skämtade till Jonatan och sade att förmodligen så kommer JAG att vara rädd för väggar ett par år till, innan det klingar ut, men då har jag ju rätt häst att sitta på. 
"Jamen då får det vara så." konstaterade Jonatan nöjt och jag slappnade av. Ja. Då får det vara så. Jag får vara hur rädd för väggar jag vill. Det kommer sannolikt inte att smitta av sig på Ares. 

Jag longerade honom i galopp och lät honom galoppera utefter väggen något varv och han dundrade glatt fram utan några som helst problem. Helt utan stress, och jag fick bara en så lugn och glad känsla i magen. Fina, fina Ares! 

På lastningen hem var han dock lite trött i huvudet. Jag brukar säga att lastningen hem alltid är värst för unghästar, då de ofta är trötta av alla intryck då. 

Jag tror inte Ares förstod att den andra lastningen innebär att han ska åka hem. Han har varit på för få utflykter för att förstå att andra lastningen betyder hemgång. Då ville han inte in. Det räckte med träning för idag, tyckte han. Så Jonatan fick leda in honom och jag fick gå bakom honom med spö och ge honom en snärt på rumpan, när han började backa. Då gav han sig, gick in, och fick gott om pellets och gos. Lastningen tog ändå inte mer tid än någon minut, bara, så jag är jättenöjd. 

Nästa helg så gör vi nog om det, och gör exakt likadant. Åker dit, går runt och longerar lite och håller låga krav. Det ska vara lätt att göra rätt.