Ares och Mamma

 



När jag fyllde år så bjöd jag mamma till stallet för att träffa Ares igen. Denna gång kände Ares igen henne och kom nyfiket till grinden så snart han hörde att hon var i närheten. Mamma har alltid tyckt otroligt mycket om Ares, och har verkligen velat att jag ska köpa honom, ända sedan vi åkte till Sundsvall för att titta på honom. Han har ju en fin och klok utstrålning. 

Sedan blev mamma lite försiktigare med Ares en period. Detta berodde delvis på att Ares inte riktigt förstod ledövningar i början, och vänligt och bestämt gick iväg med mamma. Jag höll på att kissa på mig av skratt när Ares trodde att det var han som vänligt och långsamt behövde vägleda min mamma, i bestämd riktining fram till mig, men mamma var inte riktigt lika road när hon hjälplöst gick efter i grimskaftet. Utan kontroll. 

Men nu är ju Ares snart inne på sitt fjärde levnadsår, och han är jättesnäll och lydig när man leder honom. Han försökte till och med visa mamma hur duktig han verkligen kan vara. Hur mycket han kunde gå i sidled. Hans öppnor och hans sidoförflyttningar, ställningar och böjningar. Han kan hela registret, tycker han. Om mamma inte visste vad hon ville se honom utföra, så kunde han visa henne allt, på helt eget initiativ.

Mamma försökte ge rätt kommandon men tappade koordination och ordning och stod mest bara förtvivlat fnissandes mitt på ridbanan med Ares. Då gick han fram till henne och ställde sig intill henne och sänkte huvudet och stod stilla där. Utan att varken buffa eller puffa. Bara stilla. Mamma klappade honom och fortsatte skratta: 
"Det känns ju ändå som att han verkligen tycker det är kul att träna." skrattade hon, och jag höll med. Han verkar tycka det är väldigt trevligt att vara på ridbanan. Oavsett vem som försöker göra övningar med honom.

Men då är det fortfarande mycket pauser och gos där också. 

Mest pauser och gos, faktiskt. 


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J...
Läs mer

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti...
Läs mer

Ett tungt beslut om gårdskatterna

Bild
 Jag kommer att stänga av kommentarerna för ett tag, då jag vet att detta kan väcka känslor, och jag vill inte ha detta kommenterat eller kritiserat, då det gör ont som det är. Men situationen med gårdskatterna tog en olycklig vändning. Vi bor ju inte på gården, men har löst gårdskatternas situation med att ge dem fri tillgång på mat och vatten, och de har sedan tidigare en kattlucka så de kan gå in och ut ur när de vill. Vi har varit där på helgerna och tagit hand om dem och gården. Katterna har inte gått på kattlåda under sina liv, och är alltså inte konstaterat rumsrena för att bo inne, och det har visat sig försvåra möjligheterna att skänka bort dem. De är dessutom väldigt fästa vid varandra då de är syskon. Men vi har kastat ut lite flöten under detta år och försökt finna någon som kan tänka sig att ha dem. Det är varken jag eller Jonatan som skaffat dem utan vi har "ärvt" dem.  Situationen med fri tillgång på mat och en öppen kattlucka har tyvärr lett till att en grannk...
Läs mer