Jag hade en fantastisk jul med Jonatan hos min mamma i Rentjärn. Skönt sällskap, lagom med utevistelse och mycket återhämtning, och skidor! Jag fick en onepiece av Jonatan, precis som jag önskat mig och sockor och underställ av mamma. Det blev hur bra som helst. Vi åkte skidor också, och när vi kom hem var Jonatan så inspirerad av vår skidtur att han spontant köpte mig nya skidor, pjäxor och stavar. Han köpte även ett likadant set till sig själv, och med stor glädje tog vi oss ut på Vitbergets skidspår på tre kilometer.
What a mighty good man, han är.
Så här i efterhand så kan man väl säga att den glada och trevliga skidturen var början på slutet. För sedan dess har jag legat i feber på hans gård i Sjöbotten, i sex dagar närmare bestämt, och hostat lungorna ur mig. Nästan bokstavligt. En gång kom det ut så fast blodigt rosa slem att jag undrade om det verkligen inte var en ren bit lunga som råkat hoppa ut. Det var det inte. Men nästan. Jag låter som en kaffeperkulator när jag vilar så det är mycket gegga eller vätska i lungorna som jag inte lyckas hosta ut. Dessutom har det varit lite jobbigt att jag gått runt med flottigt hår, osminkad och varit otroligt gnällig. Enda samtalsämnet jag varit intresserad av de här sex dagarna är vad termometern visat, och konsistens och färg på det slem jag hostat upp. Ingenting annat. Jag har fått hostmedicin och är lite i valet kvalet om jag ska besöka sjukvården i morgon eller inte. Det känns ju som det är på håret att krävas fler åtgärder än bara hostmedicin, samtidigt anar jag en långsam förbättring. Jobba lär jag ju inte kunna, i morgon, i alla fall.
Jonatan har inte mått bättre han heller. Han hostar och har feber. Han har inte uppnått "Nivå Kaffeperkulator" med sina lungor, men jag tyckte att han var ganska nära ett tag. Vi fyllde sängen med godis och Cola Zero och allt gott vi kunde tänka oss, men ganska snabbt var aptiten borta och godiset låg orört.
I morse grät jag över att jag inte kunnat träffa Ares på nästan hela julledigheten. Jag vet att han har det jättebra med sin flock, och tillsyn, och fri tillgång till mat och vatten, och jag vet också att många i stallet tycker om Ares och skulle märka om han inte betedde sig som vanligt. Så han har det nog bra. Men själva situationen att ha feber i sex dagar och känna sig så sjuk tog musten ur mig fullständigt.
Men jag saknar honom så otroligt mycket.
Jag längtar så mycket efter att få klia hans stora vinterpälsade hjärtformade hästrumpa, så det nästan gör ont i hjärtat. Skit i träningen och framstegen. Jag vill klia honom. Pussa honom på hans svarta prick på mulen.
Gosa.
Han är ju en Gosehäst först och främst.
Kommentarer
Skicka en kommentar