Uteritt och ny MacBook!

 

Jag har fått en ny laptop! Det är en MacBook Air och jag är väldigt entusiastisk samtidigt som jag blir irriterad och får ont i huvudet av att lära mig nytt. Jag jobbar ju med dator nästan hela dagarna på arbetet och det ligger väldigt intränat att man exempelvis stänger en ruta i ett kryss i högra hörnet, inte att leta en rund röd boll i det vänstra! Det är sådana där smågrejer som gör att man hackar och trasslar lite innan man blivit van. Men ändå, den känns superbra, jag är inte rädd för att lära mig nya system! Man får knorra lite efter vägen bara. Jag minns när jag köpte min Ipad och ritprogrammet Procreate och spenderade timmar åt att vara förbannad över varför jag inte fick det att fungera som tänkt, nu kan jag teckna utan problem alls och jag kör i princip aldrig fast. Glädje kommer inte alltid på studs, den kommer krypande bit för bit, det har ju varit så för mig nästan hela året. 

Sätt denna känsla i proportion om att jag i denna frustration verkligen är otroligt, otroligt tacksam över att jag fått en ny dator av min blivande make. "Jag ÄR glad jag är bara lite frustrerad för att jag inte kan allt ännu!" säger jag urskuldande och tänker mig att jag borde ha hoppat jämfota av glädje oupphörligt och inte svurit över "Hur fan byter jag färg på den här mappen?!" 

Den där andra glädjen som krypit ikapp sin föregående ångest är Ares och uteritterna som bara blir bättre och bättre! Här fick Ares fjutta på med sin överskottsenergi innan vi sadlade på honom för att rida. Bara han fick pysa ut lite innan, så var han snäll och rar i sadeln. 

Jag klarade av att rida trots att en granne körde på ganska vilt med motorsågen och fällde träd en bit bort, det kändes riktigt bra. Jag kan ha lösa tyglar och lita på Ares i nästan alla lägen. Jag har tidigare upplevt Ares ganska försiktig ute, och det gör jag fortfarande till viss del, men bara det senaste halvåret har han blivit väldigt modig! Och det går bara bättre! Bland annat finns det en liten skrothög i skogen som jag alltid tänkt att Ares borde vara lite skeptisk inför, för att inte nämna den stora stenharpan som står mitt i ett sandtag som vi måste passera väldigt nära. Men nej, varken skrothög eller stenharpa är något som Ares verkar oroa sig över. Han har blivit så modig! Jag märker också att han blir stadigare i traven och vinglar mindre och gör mindre tempoväxlingar och det visar ju också att han känner sig tryggare att trava i skogen. Mer trav kommer det att bli! (Och nej, han haltar inte, jag har kameran på nedre bröstkorgen och rider lätt). 

Jonatan och Sessan var med oss och det känns som att även hon får en kanonstart. Lite sorgligt att man inte kunde erbjuda Ares samma start, han hade trivts utmärkt med långa promenader i tryggt hästsällskap och framför allt hade han mått bra av att inte behöva byta stall så mycket från början. Men man kan inte råda över allt som händer omkring en, och nu så har vi ju faktiskt hamnat på en fantastisk plats här hemma i Sjöbotten! Vi kommer vi ju att bo här länge framöver, och lära känna våra ridvägar i lugn och ro, utan att andra hästar, travkuskar, hästägare, stallägare eller andra påverkar våra planer och förutsättningar. Det känns så bra!