Denna underbara nystart

Två tjejer lämnade ett förslag på ridträning för mig och Galishimo igår:
"Du borde följa oss och rida lite rakt ut i skogen med honom. Han skulle må jättebra av att få klura över vart han ska sätta ned fötterna och hur han ska ta sig fram i lite svårare terräng."

"Nej." tänkte jag och såg framför mig hur han skulle få panik när kvistarna rev efter kroppen på honom, och springa rakt in i en tall. Sedan tänkte jag att jag inte borde säga nej rakt av, utan att jag borde förklara situationen. Typ förklara att han kan springa runt utan vett och sans utan att titta sig för, och att han faktiskt nästan haft ihjäl sig när han sprang in i en skottkärra. Eller att han fick ett utbrott för två veckor sedan, när en kvist tog i ena bakfoten och hur han nästan träffade hästen bakom sig, i en rejäl bakutspark. En sådan häst vill man inte rida i oländig terräng med. Inte med främmande hästar. Inte om han får panik över något. Som en kvist. Sådant kan man faktiskt få panik över.

Men jag tog ett djupt andetag och sa så här:
"När ni säger sådär så får jag ont i magen. För jag litar inte på att vi klarar det. Men jag måste ju försöka. Trots att det känns jobbigt. Är det okej för er om jag sitter av honom och går bredvid honom, ifall han blir för laddad? Och rid inte för nära rumpan på honom, ifall han sparkar."
"Ja, självklart! Vad bra av dig att försöka!" utbrast tjejerna.

Sedan satte jag på Galishimo utrustningen. Jag fick låna en martingal, som är en hjälpanordning, som kan tvinga honom att sänka huvudet något, ifall han stegrar eller sticker iväg. Det ökade min känsla av kontroll lite. Och sedan drog vi iväg.

Galishimo blev väldigt upprörd när vi började kliva runt i skogen. Han ryckte till över varje kvist, han snubblade sig fram, han blev arg för att han snubblade, han blev stressad över att inte hinna med hästen som var före, han snubblade igen, han fick granar i ansiktet från ekipaget före oss som plöjde iväg. Han andades häftigt. Han spände sig.  Snubblade igen, han sparkade stressat åt den dumma marken som inte var jämn. Han ryste över kvistarna på kroppen igen. Blev rädd av det nya skrapande ljudet av kvistar som tog mot min plasthjälm. Men han kämpade på. Jag satt i sadeln och bad en bön om att han skulle slappna av och inte få ett utbrott, han kändes spänd som en stålfjäder.
"Hur känns det för dig?!" frågade en av tjejerna glatt.
"Det går bra, men jag är rädd!" svarade jag.
"Men sitt av så byter vi häst en stund." sa den ena tjejen glatt.

Sagt och gjort. Jag fick en trygg ponnydam och den andre tjejen satte sig upp på Galishimo. Mitt ute i skogen. Han fortsatte vara upprörd men hon satt bara lugnt i sadeln.
"Du får inte korta tyglarna för då samlar du upp energin på honom. Han börjar gå i piaff direkt. Det är inte bra. Sitt bara och känn lugnet." tipsade hon. Vilket jag redan vet men.. ibland bara inte kan.

Galishimo snubblade och kämpade och till slut så kom faktisk små utbrott.  Små bockningar och  några rejäla bakutsparkar.
"Hoppsan!" sa ryttaren glatt. "Han lugnar ned sig snart, ska du se."
Och han lugnade ju faktiskt ned sig. Till slut. Det var kul att se.
"Han är ju verkligen inte olydig, han är bara stressad. Han är ju väldigt lätt att hantera. Du har gjort ett bra jobb med honom." berömde hon.

Så red vi hem i samlad trupp. Mycket riktigt så hade tjejernas profetia stämt. Galishimo blev så mentalt och fysiskt utmattad av att koncentrera sig, att han tröttsamt vandrade allra sist hem. Vi fick stanna och vänta på honom.

När jag tog av honom hjälputrustningen, som jag fått låna, så ville hon inte ha tillbaka den.
"Nej, behåll den du så länge du känner att du behöver den. Vi har ingen nytta av den."

.

Jag känner mig så enormt tacksam över denna nystart. 

Stallbytet har verkligen gjort oss gott. 

Vi behövde verkligen det här. 

Vi förtjänar verkligen det här.

.