Sex månader med Jonatan

Jag och Jonatan firade sex månader tillsammans i lördags, och han bjöd mig på sju rätters middag på Miss Voon, på 19:e våningen, på Sara Kulturhus. Man såg ut över hela staden som glittrade fint i vintermörkret. Maten var otroligt god och jag kände mig både viktig och bortskämd. Vi var båda uppklädda och stämningen var så mysig. 

Det känns lite som att jag saknar ord för hur mycket som förändrats sedan jag träffade honom och hur mycket jag förändrats till det bättre. I början när vi dejtade så var jag väldigt trött och behövde sova mycket. Vi kom gemensamt fram att jag kanske behövde antibiotika och att det inte alls bara var "psykiskt" som jag själv trodde, och efter utredning och första tabletten antibiotika så var jag pigg redan inom 24 timmar! Så det är jag tacksam över. Jag hade inte dragit den slutsatsen på egen hand. Gud vet hur länge jag haft en låggradig infektion i kroppen. Jag är övertygad om att jag haft det i flera år. Så redan där förändrade han mycket. 

Men sedan har vi ju allt det där andra som förändrat hela min vardag. Han har en liten gård och ett litet äldre hus sedan länge, som vi börjat renovera tillsammans. Jag skulle aldrig ha vågat starta ett sådant projekt om huset inte redan stod där. Aldrig. Men det har varit så roligt och givande och vi tycker om att jobba tillsammans. Julstjärnan passade fint i den nyrenoverade övre hallen och nu lyser den så fint även utifrån. 

Och hans två fina hundar som hoppar upp i sängen och i tur och ordning gosar med mig varje morgon. Jag som varit helt utan hund i nio år. Och så kommer dessa två och är finare än någonsin. Såklart jag drömt om bordercollies men insett att jag inte har tid och ork med en hund, utöver häst och heltidsjobb. Men nu är de redan här, och Jonatan ordnar med både kvällsrastningar och hundvakt när det behövs. Jag får bara njuta av att dom finns och att dom är här. 

Och dessutom tar han sig an Ares så fint. Han är genuint intresserad och bryr sig varmt om Ares som individ. Ofta när jag tittar på något träningsklipp i mobilen så stänger han av TV:n och tittar med mig och kommer med kommentarer. "Ska vi prova den där övningen med Ares? Men tänk på att den där hästen är två år äldre..." kan han säga och så funderar vi tillsammans vad vi kan göra. 

Så det har varit omvälvande sex månader att jag nästan inte hängt med. Måndag morgon konstaterade jag att det varit fyra ganska hektiska dagar. Jag fick tillfälligt högre belastning på jobbet, som blev fullproppat med möten, Ares tänder drogs, vi åt middag på Kurjovikens sjökrog på fredagen och på lördagen tog vi hand om Ares innan vi åt på Miss Voon. På söndagen skottade vi snö och satte upp julstjärnan och sedan var jag funktionär på ridskolans Luciashow i fem timmar på kvällen. 

"Jag kanske tar det lite lugnare och väntar med att åka till jobbet till klockan 08.00" sade jag till Jonatan på morgonen, och han nickade. 

Sedan kom jag på att jag faktiskt orkar lite mer än jag tror numer. Inte tvärtom. Och ändrade mig...

"Ja just ja. Jag är ju piggare nu. Jag kan nog börja 06:45 utan problem."