Toleransfönstret blir större i snöstorm

 

Jag vet inte hur jag tänkte riktigt, när jag satte upp Ida på Ares rygg i förrgår. Jag frågade åtminstone hennes mamma innan. Det blåste lite och snöade lite, ansåg jag. Sedan red vi ut och insåg att det blåste rejält och snöade rejält. 

Ares kände sig trygg i början men oron började växa lite när det knakade i träden och vinden susade. Han höll ihop sig gnaska hyfsat, tills en fasansfull stalltjej på den ännu mer fasansfulla araben Alladin dök upp bakom honom och dessutom travade hemåt. De måste ju trava hemåt av en anledning tänkte Ares. Så det blev lite stök. 

Ida kämpade på bra med honom när han varvade lugn skritt med några popcorn-pop, men de sista 500 metrarna fick hon sitta av, så ledde jag Ares sista biten. 

Det är inte tufft att sitta kvar till varje pris och Ares måste känna att han klarar av sina uppgifter. 

Men Ida red jättebra, mjukt och följsamt. Precis som jag önskade, så hade hon ett ganska generöst "toleransfönster" om vad som är okej eller inte. Och det är skönt att vi var ganska bra överrens om när det är dags att säga till Ares.

Om det exempelvis knakar i skogen och Ares sprattlar till, då vill jag ju inte att man ska bromsa honom direkt, man vill inte lära honom att läskigt knakande i skogen leder till att det gör ont i munnen. Alltså vill jag helst att knaket får komma först, sprattlet sedan, och efter att han levt ut det några steg, kan man säga "Du är modig, ja det var jätteläskigt, men nu kan du bromsa in lite." och det var precis vad Ida gjorde. Några extra sekunders is i magen är bra, när matte är så dum att hon sätter upp en ny ryttare i snöstormen. 

Förutom att jag var lite sjuk och kände mig matt efter promenaden så var jag väldigt nöjd av turen. Alla kom hem samtidigt och jag anser fortfarande att jag har en otroligt snäll häst. Lite måste ju min treåring få reagera när det nästan blåser storm!