Handresan

Nu kommer det en liten historia om mina händer, och min handresa. Till att börja med så har jag ridit åtskilliga år med väldigt fina händer. Jag har tidigare haft en mjuk och stadig kontakt på ett sätt som de flesta hästar trivts med. Det är nog resultatet av många år på ridskola med olika hästar och engagerade ridlärare.

Problemet med händerna kom i samband med att jag red in Galishimo och märkte att han både kunde rivstarta, bocka och slänga sig, och att det var riktigt svårt att sitta kvar eller veta när jag skulle vara beredd. Jag blev rädd. Då skaffade jag ett paniksnöre att ha i sadeln som skulle hindra mig från att dra honom i munnen om jag behövde återfå balansen efter ett fjuck.

Tyvärr hade dock rädslan cementerat sig i min ridstil och det gav två oönskade effekter. Den ena effekten var att jag inte ville släppa paniksnöret även när Galishimo var relativt lugn, och därmed blev jag inte så rörlig i mina händer med max 10 centimeters förhållningar.  Den andra effekten var att händerna fastnade i ett lite mer fryst och statiskt läge eftersom rädslan gav stelhet i axlarna, ner mot armarna och till händerna.

 Spänd (glad) häst. Om ni tittar riktigt noggrannt så har han lättat i fronten lite och satt lite tramp på bakhovarna och bromsat upp sig, för att kunna slänga sig till höger, eller helt vända om, om det är något farligt i buskarna. Jag har märkt hans "redoläge" har lätt sits utan att luta mig för mycket framåt, och ett ordentligt grepp om paniksnöret i sadeln...

Jag upplever inte att Galishimo "känt på sig" att jag varit rädd, helt enkelt eftersom mycket väl kan skygga mer när avspända personer rider honom. Det är några fler faktorer än en stel hand som spelar in när han skyggar, exempelvis hur snabb man är på att avleda honom. Och där kan jag säga att jag blivit snabbare än en gris blinkar. Det går inte en kvarts sekund. Snabba avledande manövrar har blivit min paradgren. Eller att förutse risksituationer, som att exempelvis hojta till som ilsken tant om någon kommer galopperandes bakom oss.

Att tvinga sig själv att slappna av när reptilhjärnan säger att det är fara på färde har genom åren känts ungefär lika gynnsamt som när någon sagt "Tänk inte på det." när man blivit väldigt upprörd över något. Det vill säga, det har inte hjälpt alls. Jag har bara konstaterat att det är så läget ser ut just nu och jag får anpassa ridningen efter förmåga, och inte utsätta mig eller Galishimo för situationer där vi kan tappa förtroende för varandra. De tränare jag haft har inte heller tvingat mig att släppa greppet om paniksnöret. Tränarna har nog, liksom jag, insett att det där är något jag måste göra själv när jag är redo. Dessutom så har de märkt att Galishimo kan reagera snabbt utan förvarning och att paniksnöret inte är där helt utan anledning.

 Jag har ganska ofta testat nya sadlar, men det hände något efter att jag köpte Galishimos westernsadel i vintras. Jag märkte det först genom att känna att jag satt som en smäck i sadeln när han skyggade, och jag fick lite mer självförtroende. Sedan kan man addera att Galishimo blivit tio år och inte blir fullt lika förbluffad över småsaker längre. Sedan märkte jag att uteritterna inte tog lika mycket mental energi av mig då jag inte kände mig lika vaksam. Efter detta så började händerna flaxa iväg. Jag hade plötsligt händerna i knäet, på låren, eller lite varstans. Jag behövde inte hålla i mig längre, det frysta läget har tinat upp!

Jag bestämde mig för att inte kämpa för korrigera händerna, utan jag tänkte att de stabiliserar väl sig själva så småningom om jag bara fortsätter att slappna av. Och jajjemensan. De har börjat stabilisera sig till en mjukare och stadigare tygelkontakt. Nästan helt av sig själva. Jag kommer närmare och närmare den hand jag hade förut, och det betyder också att jag kan använda mig av lite mer förhållande och lyftande tygelhjälper, och kommer att kunna variera formen på Galishimo lite mer, vilket Galishimo egentligen har varit fysiskt mogen för i flera år.

Om jag fortsätter bli avspänd så ska jag även testa dressyrsadeln igen, jag tänker inte ha bråttom utan tänker att det kan bli ett projekt till sommaren, om han går ned lite i vikt. Hur som helst så känner jag mig väldigt hoppfull! Nu tänker jag inte på prisrosetter och allmän beundran, utan mer på ett ökat självförtroende och att det ska märkas på mig och Galishimo i vår vardag. Bättre än så behöver vi inte bli!