Sjätte uteritten - och hela vägen hem!

Nu har jag varit ute för sjätte gången med Galishimo. Det var vindstilla, vackert och jag trodde jag skulle dö. Galishimo både skrittade och travade fint och jag hade kaninpuls och trodde att slutet var nära.

Nu är jag ganska van vid att ha kaninpuls och tro att slutet är nära. Så det gick ju hyfsat bra ändå.



 Galishimo skyggade (dvs kastade sig spontant mer än en meter) för:

  1. En plastbalsmaskin 
  2. Vattenpöl 1
  3. En stolpe
  4. En liten samling av mjölke (en växt vid tågbanan, som kallas  Rallar-ros) 
  5. Vattenpöl 2
  6. Klippt gräs
  7. Buskar 
  8. Små fåglar som flög läskigt nära
  9. Vattendike under vägen
  10. Vattenpöl 3 
  11. Fotbollsspelare i Myckle.
  12. En hög med vita plastbalar
  13. Ett set med oreanga vägpinnar 
  14. En traktor som inte stod där förut
  15. Ännu fler buskar
  16. En liten solreflex vid ett dike där det även växte Mjölke.
  17. Ännu mera mjölke. Mjölken förföljer honom.
  18. Små konstiga vita presenningar över något som inte gick att identifiera. Eventuellt en gömma för lik. Eller en militärbas för Mjölken där de rosa växterna planerar värdsherravälde.
  19. Vattenpöl 4
  20. En buske och en björk som stirrade misstänksamt på honom.  
  21. En dunge med buskar. 
  22. Flera vägpinnar
  23. En liten lada. 
  24. Mjölke. 
Det var halva vägen. Eftersom Galishimo vid punkt 16 gjorde flera försök att skynda sig hemåt fort som attans, med eller utan ryttare, så fanns det skäl för kaninpuls. Efter att ha ridit bort så brukar jag alltid sitta av för att leda honom hemåt eftersom jag är rädd att han ska bli svår att kontrollera om han blir rädd för något och vill skena hem.

Men idag var dagen då jag faktiskt. Satt. Kvar.  Jag tänkte att det får bära eller brista. Jag orkar inte gå flera kilometer hem denna gång. Vi har ju faktiskt ridit här fem gånger innan. Det. Ska. Gå.

Och såklart det gick! Med lite tur och lite sprattel och med gott mod så kom vi oss hela vägen hem. Över en timme var vi ute. Och jag var stoltare än vanligt.

Men alltså Mjölke. Det måste vara djävulens påfund. Jag kommer aldrig att se den blomman med samma ögon igen..









Kommentarer

  1. alia6 augusti 2015 kl. 22:20

    jag tokälskar din blogg och din förmåga att kunna beskriva saker så att man verkligen är med på ridturen. Du är modig och duktig och ni går från klarhet till klarhet :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Katarina Bildström7 augusti 2015 kl. 15:10

      Haha, och jag vet vad du kommer att tänka på nästa gång du ser en rallar-ros.... ;) "Spring för livet!!" ;)

      Radera
  2. Terry27 augusti 2015 kl. 00:32

    Hej. Jag hittar ingen meddelandefunktion så jag får göra en vanlig kommentar. Är en tjej i Umeå som i oktober förra året började rida efter långt uppehåll. Har läst en del om dig och din ridrädsla osv. och har lite frågor och funderingar. Är det mest på G som du är (eller var?) rädd, för att han är som han är? Eller även andra hästar? När jag började om igen hade jag under tiden drabbats av ganska jävlig ridrädsla. Hade hänt en del saker och jag hade drabbats av svårare katastroftankar än någonsin och ridningen blev då såklart ett område som blev extra läskigt. På första ridlektionen nu efter sommaren gick det väldigt bra, men innan sommaren (och på framtida lektioner gissar jag) har jag upplevt en enorm rädsla och varit nervös tills vi travat ett bra tag. Jag är även skräckslagen inför att rida ut eftersom jag känner att risken för att hästen sticker/att man inte har kontroll är så stor. Vi försökte rida ut i vintras och hästen jag red var jättepigg, drog och slet och vibrerade i hela kroppen och jag var säker på att hon skulle sticka när som helst. Vi skrittade till paddocken istället men efter en stund skenade hon och ledarens häst tvärs över ridbanan, troligen skrämda av något. Hjälpte inte med min rädsla för att rida ut/att hästen ska sticka, direkt. I tisdags på ridningen skrittade vi dock av dem i skogen och det gick okej men jag är fortfarande skiträdd för att hoppa, ens trava över lätt upphöjda bommar (pga. snubbelrisk) (även på ridbana/i ridhus alltså) och att galoppera i skogen. Kan ju säga att jag delvis pga. detta ogillar Arabiska Fullblod för att jag tycker de verkar så jävla nerviga så beundrar verkligen att du vågar rida på ett, jag skulle verkligen inte göra det idag. (Har gjort det förr någon enstaka gång.) Anyways så skulle gärna få lite tips på vad du gjort/tänkt för att våga rida G och kanske prata lite om detta med ridrädsla om det är ok för dig. Du kanske kan svara till min mejl? Lättare än att prata i ett kommentarfält. Min mejl är dusk_fire@hotmail.com.

    /Minea.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Katarina Bildström3 september 2015 kl. 07:15

      Hej Minea!
      Jag använder inte min mail så mycket längre, men har du facebook? Du får gärna adda mig där! Jag tror det är viktigt att man peppar varandra, och att man är i en miljö och bland vänner där man vågar kliva av om något känns obehagligt. Det fungerar ju inte så att ju hårdare man pressar sig desto snabbare framsteg gör man. :/ Snarare att man tar små steg i taget och har tålamod med sig själv. Hitta mig gärna på facebook! Kram!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer