Skye, Keeva, Liss, människor och olika ridstilar

I lördags hade vi nästan fullt hus! Mamma kom med bordercollien Liss och vi startade lördag morgon med att åka fyrhjuling med hundarna, innan vädret blev för varmt. Det är så skönt att se dem springa ordentligt och vi har en runda på ca sex kilometer som vi kör ganska snabbt, då är de lugnare och nöjdare resten av dagen. Hon har ridit Ares också och det går så bra! 

Det är Keeva vi får vara lite rädda om. Jag vill inte att hon ska få värmeslag då hon har ganska mycket päls och blir 12 år, så hon fick promenera med Jonatan och springa sista biten tillbaka med oss. Annars klarar hon fint att springa en halvmil om man ligger på ca 11-20 km/h när man kör. Nu tog vi Skye och Liss som är lite yngre och spralligare så då låg de gärna på ca 27 km/h långa sträckor. Liss visste precis hur hon skulle bete sig och låg som ett litet spjut framför oss och sprang otroligt fint och energieffektivt. Skye har blandade känslor inför fyrhjulingen. Han springer bra och gärna, men är lite missnöjd med att det inte är han som bestämmer när vi ska stanna. 

Det var nämligen så här, att han har stannat och nosat vid vägkanten några gånger förut, och förväntat sig att vi ska stanna och vänta på honom när vi kör. Man gör ju ofta det när man är ute och går med dem i koppel, eller lösa. Man håller koll på dem och ser till att ha dem inom synhåll. Sedan jag köpt fyrhjulingen har jag i stället accelererat och kört ifrån honom. Så nu har han snopet insett att det inte går att stanna och nosa vid vägkanten för länge, och det gillar han inte! Han springer bredvid fyrhjulingen och bjäbbar lite missnöjt på oss. "Stanna! Jag vill nosa på grejer!" 

Jag tror det ger sig när han accepterat att det inte är han som bestämmer. Huvudsaken är att han håller stenkoll på oss nu och inte flaxar iväg någonstans på eget bevåg. 

Visst märks det att Keeva börjar bli lite äldre. Hon ligger ofta och sover och ser ut att ha det så mysigt är man kollar till henne. Jag önskar min ålderdom också blir så. Att man bara går omkring och är ganska nöjd och hittar olika platser att ta en liten powernap på. 

Sedan kom Jonas och hälsade på också och provade Ares. Det gick väl lite sådär, jag märker att Ares inte verkar svara jättebra på "ridskoleridning" och det är väl inte riktigt så jag rider heller. Särskilt inte med de korta tyglarna som får halsen att bli lite kort och Ares tappar lätt sitt fina schwung. 

Det var samma känsla med Galishimo när andra skulle rida honom, jag jobbade för att få Galishimo att själv söka kontakt med tygeln, länga halsen och ha väldigt lätt tygelkontakt, och många som rider på ridskola får lära sig att hålla ett konstant tryck i tyglarna och "hålla ihop" hästen lite. Jag ser det ju även när Jonatan rider på lektionerna att det är vanligt att ridläraren säger "korta tyglarna" och det kan ju stämma och fungera bra om det är så ridskolehästarna är vana att ridas. Så med rätt ryttare och rätt häst så är det ett bra system i början. 

På ridskolan så jobbas det ju även med att ha väldigt stilla händer, och det är ju jättebra det med, framför allt på oerfarna ryttare som behöver träna på sin stabilitet, med erfarna stabila hästar som ska hålla länge, men jag använder händerna inom en större radie, både sänker och breddar händerna när det behövs, och om en unghäst flaxar iväg så kan jag utan problem ha en hand bakom mitt ena knä om det behövs för att vara tydlig med att utsvävningen inte är ett bekvämt beslut. Gör hästen sedan rätt så släpper jag i princip tyglarna helt. Då behövs ju inget mer tryck. 

Ares märkte snabbt att Jonas hade stilla händer med stadig kontakt, förstod inte riktigt poängen med det, och drog i väg i en helt annan riktning i ett tillfälle. 

De kom någorlunda överens till slut. Jag fick dock sitta upp efteråt och träna om Ares för han tog sig lite väl många friheter när Jonas red honom. Det blev förvirrat för Ares med två så olika ridstilar. På ett vis tyckte jag lite synd om Ares och hade lite dåligt samvete att jag lät någon annan sitta upp. 

Jag känner starkare än innan är att jag inte vill att Ares ska ridas av andra. Och jag behöver egentligen inte ha något argument för det. Jag har köpt Ares och har lagt mycket pengar på att han ska ha det så bra som möjligt. Vill man rida en häst som Ares så får man jobba lika mycket som jag gjort för det, och köpa en sådan själv. Man får hitta sin egen ridstil och låta hästen falla in i det system man själv vill ha när man rider. Ares är min och vi har vårt eget sätt. 

Däremot så fungerar Ares bra med mamma som aldrig blivit lärd att hålla korta tyglar och stilla händer. Då går det bättre. De skrittar runt och ser nöjda ut. Han verkar också förstå att man måste vara snäll när mamma rider, och att han gärna får hålla sig nära mig. Så det verkar fungera bra! 

Sedan kom svärmor på besök också, och tittade på den nedplockade skogen. Hon såg väldigt positivt överraskad ut och det kändes kul att visa att jag investerat i gården, jag med. 

Men man känner sig trött på ett särskilt sätt på helgerna nu. Jag som haft min lilla enrummare i stan, i över tio år, och det lite stillsammare livet med mest Galishimo att fokusera på. Nu är det liv och rörelse överallt och en uppsjö andra åtaganden. Det finns alltid något att göra. Som man borde ha gjort. Igår, typ. Men det känns bra!