Ares galopp och Sessan rids i skogen

 

Jag har så otroligt trevliga dagar med Ares nu! Jag har kanske alltid sagt det förut, men jag skiner som en sol efter varje pass. Eller jag har väl alltid sagt det också. Men det blir verkligen bättre och bättre för varje ridtur. Även denna fras kan ha nämnts tidigare... Men vad gör man när man vill dela med sig av glädjen? Ja man kan råka upprepa sig. Jag älskar verkligen denna ponny! 

Vi har ju tränat den lite svårare högra galoppen en hel del, och nu plockade jag tillbaka vänster galopp och det var riktigt roligt. Ares är så otroligt arbetsvillig och kämpar på superfint, väldigt mjuk i munnen och han anstränger sig verkligen för att göra rätt. Inget bråk och trams alls, förutom en obligatorisk test första två minutrarna men jag tänker inte på det alls längre. Det blev bara uppenbart att det faktiskt händer; att han frågar vem som bestämmer, när min kompis Jonas satt upp på honom, och om han inte svarade tydligt när frågan ställdes så börjar han ta över. Men det är väl varje ansvarig ledarhästs uppgift, att inte ge bort ledarskapet till någon som verkar svagare. Han måste ju få ställa frågan utan att anses dum eller trotsig. 

"Vem bestämmer idag då?" frågade Ares. 

"Jag." svarade jag. 

"Som du vill, fröken!" svarade han. 

Och så var vi klara med det! 

Snart fyller han ju hela sex år och jag upplever honom verkligen som en vuxen häst. Kanske har jag sagt det också... 

Super-Sessan på tre år har fått en Trainers sadel, vilket var dett väldigt smart beslut. Jag har en Trainers dressyrsadel, och Jonatan fann en begagnad Trainers hoppsadel, som var en storlek smalare än Ares sadel, och den såg verkligen ut att sitta jättefint på Sessan. Den rör sig inte alls när hon travar på volt och hon verkar nöjd när Jonatan sitter upp. Nu har Jonatan äntligen stigbyglar och kan få lite hjälp att hålla balansen om det skulle hända något. 

Dock händer det inte så mycket när han rider Sessan. Hon frågar några gånger om hon får äta gräs när han rider, och då svarar han "nej" och då säger hon "Åhhh okeeej då!" och så följer hon tygeln i stället. Inget mer med det! 

Det känns som en så fin start för henne. Första gången jag skulle rida ut på Ares när han var tre år så träffade vi på en älg nästan direkt vi lämnat stallet. Det var lite otur, men vi har bättre omgivningar nu, vi är inte i gränslandet mellan stad och skog. Det är så skönt att hon får en trygg start, hon förtjänar det verkligen! Hon kunde tydligen gå först också när hon reds idag. Hon och Jonatan gick bara spontant förbi mig och Ares, och vi bara ryckte på axlarna och lät henne få traska på. Hon såg jättenöjd ut!