Knivsta duathlon 2010


Karin och jag insåg att Duathlon i Knivsta, det måste vara något för oss. Vi kom på den strålande idén två dagar innan tävlingen skulle bli av.
"Är det för sent att börja träna?" undrade Karin när det var 24 timmar kvar till starten.

Efter några om och men så stod vi i alla fall vid sekretariatet i Knivsta och skrev upp oss på motionsklassens korta bana. Banan var 5 kilometers löpning, 2mils cykling, och 2,5 kilometers löpning igen. Jag tittade mig omkring och söp in luften i lungorna och njöt av vimlet av triathleter och duathleter som alla var på väg att förbereda sig för samma utmaning som jag skulle ta mig an. Vädret var kallt och ruggigt och periodvist öste det regnskurar från en grå himmel.

Någonstans hade jag gett upp med att jag också skulle komma iväg på de där motionsloppen som jag fullständigt älskade att delta i för två år sedan. Men nu stod jag här igen, alltså. Jag hade siktet inställt på att ha riktigt roligt. Och roligt hade jag. Lungorna brände och kroppen skrek men jag njöt över att få vara med och att kunna pressa kroppen. Min kropp. Min fina kropp som plötsligt började svara på träningen igen för bara sex veckor sedan. Såklart jag skulle fixa ett duathlon. Såklart det skulle bli kul! Jag bestämde mig för att INTE bekymra mig för tempot eller om de andra skulle komma i mål före mig. Men ett lopp är ju givetvis inte ett lopp om man inte ser till att det svider ordentligt...

Niclas var där som funktionär och glädjen blev stor över det kära återseendet. Han hade fullt upp med sina åtaganden men han hann hjälpa mig på traven där det behövdes med diverse punktinsatser. Typ hur man hittar till tävlingsområdet och var man ska springa och så fixade han en vattenflaska till mig och han hann även klicka iväg några bilder. Och gratulera vid målgången.


"Nu går loppets gladaste tjej i mål!" sa speakern vid målgången och samtidigt som jag flåsade mig fram över gräsmattan till målgången berättade han att han sett mig under växlingarna och att jag sett så GLAD ut hela tiden.

Det är en stor seger.

Att orka.

Och att ha kul. :)

Det här är bara några sekunder innan en funktionär(?) kommer med en varm gul filt till mig så jag inte skulle bli kall. Det värmde otroligt mycket då jag var riktigt trött, och jag hoppas jag tackade honom ordentligt.


Och titta på T-shirten! Bara DEN, liksom! Känns jätteballt att ha en sådan t-shirt trots att jag inte själv deltog i tävlingsklass utan enbart lullade på i amatörfart...


Stort grattis till Karin som gjorde en jättefin prestation!


.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer