Extremsport

Jag har varit ute och cyklat med cyklisten med japp igen. Han drog ut mig på en cykelrunda till, nyligen. Kul med nya vänner. Jag är förståss lite cool och tar lite distans till honom.

Jag antydde att jag hatade honom och hotade med våld, och att panga däcken för honom. Så han inte får för sig något. Alltså att han inte får för sig saker. Man måste ju visa att man inte är något fnittrigt mähä. Jag visade min hårdaste och tuffaste sida när vi cyklade. I alla fall i nedförsbackarna. Där bromsade jag inte, kan jag lova.

Han verkade visserligen bli lite uttråkad av att titta på naturen och prata väder samtidigt som jag höll mitt gastkramande tempo. Då och då puttade han på mig i ryggen så tempot blev ännu mer vansinnigt.

Vi åkte till en av hans kompisar och fikade. Sedan började det regna. Rejält. Jag tjoade och hojtade "Extremsport!". Så han skulle förstå. Att jag var en extremsportare.

I ett gastkramande.

Tempo.



Han släppte styret samtidigt som han cyklade. Han trampade vidare samtidigt som han plockade fram en kamera från bakfickan. Han frågade om han fick fota mig. Han pillade på med kameran och trampade sin cykel samtidigt. Han vände kameran mot mig. Han pekade på några hästar några hundra meter bort. Han inväntade rätt tillfälle. Han vände sig om lite för att få med mig på bild. Han klickade iväg några bilder. Flinade. Sedan sa han att om jag ska fortsätta cykla så här snabbt så kommer han knappt att orka hänga med. Sa han.

.