Jamen tack då

Solen sken och fåglarna kvittrade. Vägen låg kuperad med små lekfulla backar. Det var ett fantastiskt vårväder. Jag klev av min racercykel, försökte hålla in en stor fet snorsträng som envisades med att vilja rinna ut. Kinderna bultade. Benen värkte. Hela kroppen skrek ett ihållande pulserande "NEJ" med all sin kraft. Ögonen var lite vattniga. Benmusklerna sved och brände trots att jag stannat av för länge sedan.

Cyklisten tittade lite frågande på mig.

"Jomen alltså. Tack så hemskt mycket för att jag fick vara med de här... tre milen." strålade jag. Jag snöt ut en stor snorblobba och försökte se glad ut.
"Nu minsann är det dags för mig att tacka och bocka för att jag fick följa med hela gänget på en så fin tur. Jag är jättenöjd nu!"

Cyklisten tittade fortfarande lite frågande på mig. Jag förtydligade mig:

"Ja. Jag tänkte stanna här. Vart vi nu är någonstans. Vart är vi? Hur som helst så tänkte jag stanna här. Och sola." log jag glatt och försökte ignorera hur kroppen beordrade mig att ligga stilla och vänta på dropp.

Cyklisten fortsatte att titta lite frågande på mig.

"Ja. Jag har ett nummer här!" sa jag och viftade med mobilen.
"Jag kan få hjälp hem." tillade jag. Jag tänkte för mig själv att om ingen av mina vänner hämtar mig så kan jag ju alltid ringa ambulans. Men det sa jag inte.

"Nej det gör du inte." sa han, och fortsatte.
"Du följer med och cyklar de tre milen tillbaka också, tillsammans med hela gänget."

"Nej det gör jag inte."
"Jo."
"Nej."

Han drog en suck och började rota lite i fickorna. Han letade efter något och sedan plockade han fram en choklad-japp.
"En liten stund till. Du fixar det här."

Jag stirrade på Japp:en.

Tystnade en stund.

"Har du fler?" frågade jag.
"ja." sa han.

Så klev jag upp på min cykel igen. Jag grimagerade illa av smärtan. Jag skämdes lite för att jag ställde upp på en tur jag inte riktigt var i form för. Jag vinglade lite eftersom jag inte kunde få upp farten längre på cykeln. De andra cyklisterna var sedan länge försvunna långt borta framför oss. Han viftade triumferande med Japp:en två meter framför mig.

Och så fortsatte jag.


.