Jamen tack då

Solen sken och fåglarna kvittrade. Vägen låg kuperad med små lekfulla backar. Det var ett fantastiskt vårväder. Jag klev av min racercykel, försökte hålla in en stor fet snorsträng som envisades med att vilja rinna ut. Kinderna bultade. Benen värkte. Hela kroppen skrek ett ihållande pulserande "NEJ" med all sin kraft. Ögonen var lite vattniga. Benmusklerna sved och brände trots att jag stannat av för länge sedan.

Cyklisten tittade lite frågande på mig.

"Jomen alltså. Tack så hemskt mycket för att jag fick vara med de här... tre milen." strålade jag. Jag snöt ut en stor snorblobba och försökte se glad ut.
"Nu minsann är det dags för mig att tacka och bocka för att jag fick följa med hela gänget på en så fin tur. Jag är jättenöjd nu!"

Cyklisten tittade fortfarande lite frågande på mig. Jag förtydligade mig:

"Ja. Jag tänkte stanna här. Vart vi nu är någonstans. Vart är vi? Hur som helst så tänkte jag stanna här. Och sola." log jag glatt och försökte ignorera hur kroppen beordrade mig att ligga stilla och vänta på dropp.

Cyklisten fortsatte att titta lite frågande på mig.

"Ja. Jag har ett nummer här!" sa jag och viftade med mobilen.
"Jag kan få hjälp hem." tillade jag. Jag tänkte för mig själv att om ingen av mina vänner hämtar mig så kan jag ju alltid ringa ambulans. Men det sa jag inte.

"Nej det gör du inte." sa han, och fortsatte.
"Du följer med och cyklar de tre milen tillbaka också, tillsammans med hela gänget."

"Nej det gör jag inte."
"Jo."
"Nej."

Han drog en suck och började rota lite i fickorna. Han letade efter något och sedan plockade han fram en choklad-japp.
"En liten stund till. Du fixar det här."

Jag stirrade på Japp:en.

Tystnade en stund.

"Har du fler?" frågade jag.
"ja." sa han.

Så klev jag upp på min cykel igen. Jag grimagerade illa av smärtan. Jag skämdes lite för att jag ställde upp på en tur jag inte riktigt var i form för. Jag vinglade lite eftersom jag inte kunde få upp farten längre på cykeln. De andra cyklisterna var sedan länge försvunna långt borta framför oss. Han viftade triumferande med Japp:en två meter framför mig.

Och så fortsatte jag.


.

Kommentarer

  1. Anonym10 maj 2010 kl. 08:33

    *skrattar* Det här är ett rätt härligt inlägg, men jag antar att upplevelsen inte var lika fantastisk ;) Hoppas du piggnat till!

    SvaraRadera
  2. Katarina Bildström10 maj 2010 kl. 08:43

    Lite fisk och potatis på det där, så var jag uppe och skuttade igen! :) Kroppen är mos men själen är varm.

    SvaraRadera
  3. Eric11 maj 2010 kl. 16:42

    hahahahahahaha, I know exactly how you felt, fast min "Japp" är nå't som kallas PayDay (saltade jordnötter i halv mjuk karamel)

    SvaraRadera
  4. Unknown11 maj 2010 kl. 21:14

    Underbar betraktelse! ;-)

    Du var stark!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Ett tungt beslut om gårdskatterna

Bild
 Jag kommer att stänga av kommentarerna för ett tag, då jag vet att detta kan väcka känslor, och jag vill inte ha detta kommenterat eller kritiserat, då det gör ont som det är. Men situationen med gårdskatterna tog en olycklig vändning. Vi bor ju inte på gården, men har löst gårdskatternas situation med att ge dem fri tillgång på mat och vatten, och de har sedan tidigare en kattlucka så de kan gå in och ut ur när de vill. Vi har varit där på helgerna och tagit hand om dem och gården. Katterna har inte gått på kattlåda under sina liv, och är alltså inte konstaterat rumsrena för att bo inne, och det har visat sig försvåra möjligheterna att skänka bort dem. De är dessutom väldigt fästa vid varandra då de är syskon. Men vi har kastat ut lite flöten under detta år och försökt finna någon som kan tänka sig att ha dem. Det är varken jag eller Jonatan som skaffat dem utan vi har "ärvt" dem.  Situationen med fri tillgång på mat och en öppen kattlucka har tyvärr lett till att en grannk
Läs mer