Simma igen

Jag och Karin åkte till Gimo simhall. Jag återupptog aldrig min simträning efter att jag flyttade från Gävle, trots att det var det roligaste intresset jag ägnat mig åt i nästan tre terminer. Jag gick från fullständigt kass tjej som ständigt fick kallsupar, till en rätt så duktig men inte helt flygfärdig crawlare, på den tiden. Sedan flyttade jag och separerade och blev sjuk och tappade orken.

Men nu är jag där igen. I simhallen. Efter två års uppehåll. I en ny bassäng, med en ny simkompis. På något vis trodde jag inte att jag skulle komma tillbaka till min simträning men nu var jag fast besluten att göra ett försök.

Det var nästan trettio grader varmt i bassängen när jag klev ned. Det var jättevarmt. Jag hade förberett mig för det vanliga lite kyliga vattnet som finns i Gävle, men att kliva ned i bassängen i Gimo var ungefär som att få en lagom varm kram. Jag tog några simtag med händerna och kände hur vattnet mjukt gled efter kroppen och hela mig. Jag dök ned under ytan. Ljuden blev dova och lugnande. Allt blev dovt och lugnande.

Jag började orientera mig lite och tog några trevande simtag. Det var ju två år sedan jag höll igång senast, med undantag för en vända i somras. Jag fyllde lungorna med luft och kände hur bröstkorgen flöt av luften. Jag rätade ut mig och började sträcka mig i simtagen. Jag andades ut med näsan under vattenytan och drog in luft vid vart tredje eller fjärde simtag.

Uppmärksamheten riktades mot varje del av kroppen och jag fortsatte simma. Gud vad skönt det kändes. Takten och de kontrollerade andetagen kändes meditativa. Jag orkade bara en längd i taget motför mina tidigare meriter då jag lugnt klarade av 400 meter åt gången. Nu fick jag vila efter varje längd.

Men ändå.

Simträning är inte bara träning för kroppen
jag behöver det för själen
också.


.
.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer