Simma igen
Jag och Karin åkte till Gimo simhall. Jag återupptog aldrig min simträning efter att jag flyttade från Gävle, trots att det var det roligaste intresset jag ägnat mig åt i nästan tre terminer. Jag gick från fullständigt kass tjej som ständigt fick kallsupar, till en rätt så duktig men inte helt flygfärdig crawlare, på den tiden. Sedan flyttade jag och separerade och blev sjuk och tappade orken.
Men nu är jag där igen. I simhallen. Efter två års uppehåll. I en ny bassäng, med en ny simkompis. På något vis trodde jag inte att jag skulle komma tillbaka till min simträning men nu var jag fast besluten att göra ett försök.
Det var nästan trettio grader varmt i bassängen när jag klev ned. Det var jättevarmt. Jag hade förberett mig för det vanliga lite kyliga vattnet som finns i Gävle, men att kliva ned i bassängen i Gimo var ungefär som att få en lagom varm kram. Jag tog några simtag med händerna och kände hur vattnet mjukt gled efter kroppen och hela mig. Jag dök ned under ytan. Ljuden blev dova och lugnande. Allt blev dovt och lugnande.
Jag började orientera mig lite och tog några trevande simtag. Det var ju två år sedan jag höll igång senast, med undantag för en vända i somras. Jag fyllde lungorna med luft och kände hur bröstkorgen flöt av luften. Jag rätade ut mig och började sträcka mig i simtagen. Jag andades ut med näsan under vattenytan och drog in luft vid vart tredje eller fjärde simtag.
Uppmärksamheten riktades mot varje del av kroppen och jag fortsatte simma. Gud vad skönt det kändes. Takten och de kontrollerade andetagen kändes meditativa. Jag orkade bara en längd i taget motför mina tidigare meriter då jag lugnt klarade av 400 meter åt gången. Nu fick jag vila efter varje längd.
Men ändå.
Simträning är inte bara träning för kroppen
jag behöver det för själen
också.
.
.
Men nu är jag där igen. I simhallen. Efter två års uppehåll. I en ny bassäng, med en ny simkompis. På något vis trodde jag inte att jag skulle komma tillbaka till min simträning men nu var jag fast besluten att göra ett försök.
Det var nästan trettio grader varmt i bassängen när jag klev ned. Det var jättevarmt. Jag hade förberett mig för det vanliga lite kyliga vattnet som finns i Gävle, men att kliva ned i bassängen i Gimo var ungefär som att få en lagom varm kram. Jag tog några simtag med händerna och kände hur vattnet mjukt gled efter kroppen och hela mig. Jag dök ned under ytan. Ljuden blev dova och lugnande. Allt blev dovt och lugnande.
Jag började orientera mig lite och tog några trevande simtag. Det var ju två år sedan jag höll igång senast, med undantag för en vända i somras. Jag fyllde lungorna med luft och kände hur bröstkorgen flöt av luften. Jag rätade ut mig och började sträcka mig i simtagen. Jag andades ut med näsan under vattenytan och drog in luft vid vart tredje eller fjärde simtag.
Uppmärksamheten riktades mot varje del av kroppen och jag fortsatte simma. Gud vad skönt det kändes. Takten och de kontrollerade andetagen kändes meditativa. Jag orkade bara en längd i taget motför mina tidigare meriter då jag lugnt klarade av 400 meter åt gången. Nu fick jag vila efter varje längd.
Men ändå.
Simträning är inte bara träning för kroppen
jag behöver det för själen
också.
.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar