Livet är förändring

Åh vad jobbigt det var. Ni anar inte hur jobbigt det var. Till och med en äppelkindad positiv tjej som jag tappade mitt positiva koncept. Det var skitjobbigt. Herregud. Varje lem i kroppen sa att jag inte riktigt var fysiskt redo för nio mil på skidor. Jag kämpade på hårt för att imponera på Per. Jag tänkte att det vore ju tråkigt om han coachade en tjej som bara gav upp sådär. Så jag knatade på. Mil efter mil. Märkligt nog. Ren tjurskallighet. Likförbannat så behöver det bara gå en kvart efter målgång innan jag börjar planera för nästa gång jag tänker åka Öppet Spår. För jag gjorde ju det. Jag klarade det! Det tog 10 timmar och 11 minuter för mig att genomföra loppet. Innan start. Jag är väldigt ovetande om att saker kommer att bli jobbiga. Tack till Per som gav kärlek... ...och kärlek... ...och kärlek. -

Efter en tjurig bihåleinflammation är jag på skidorna igen. Det gick långsamt, knaggligt och lite vingligt när jag åkte denna gång men jag blev ivrigt påhejjad av Per. Nu är det bara två veckor kvar till Vasaloppets Öppet Spår dessutom. Det blir fokus på att ta det lugnt och ha roligt under det loppet. Resultat och prestation får jag sikta på nästa år, i stället... Vi försökte åka Gimos 7,8 km-spår men det var tydligen översnöat... .

"Det här kommer att gå åt helvete." tänkte jag i början när jag försökte trava på, med den långa karavanen av löpare, ut i terrängen och sensommarvädret. Jag hade anmält mig på Lidingöloppet eftersom jag ville göra en svensk klassiker. Nu var det dags att försöka jogga sig igenom tre mil av kuperad terräng. Backe upp och backe ned. Min jogg gick relativt långsamt men jag blev ändå högröd i ansiktet och väldigt flåsig. Jag började svettas och kände mig tung och otymplig. Benen kändes som stockar trots att jag försökte jogga i lugn takt. Jag tittade på pulsklockan i en backe. Den visade att jag var två slag från min absoluta maxpuls. Kroppen var inte alls med. Den ville inte alls. Jag höll in på högerkanten och blev omsprungen av karavanen. Jag fantiserade om att ge upp. "Det här kommer inte att GÅ i tre mil..." suckade jag och kände hur huden rodnade och hur lungorna kämpade i höga flåsningar. Löpare efter löpare sprang förbi mig när jag kämpade på. Sedan så lossnade

Jag var den allra sista startgruppen för dagen, och min simmössa var skrikande rosa. Några moln hade börjat ansamla sig på himlen och några droppar regn hade kommit som en liten förvarning. Efter 200 meters simning så insåg jag att jag hade ett problem. Våtdräkten, som jag haft i tre år, har alltid varit stram kring axlarna, men nu hindrade den mig ordentligt. Tyget satt tight och oflexibelt över axlarna och bjöd på hårt motstånd när jag ville ta ordentliga simtag med armarna. Att bröstsimma ordentligt bjöd på hårt motstånd, och att crawla var inte ens att tänka på. Jag insåg att det blev mest effektivt att simma vanliga simtag på rygg, eftersom det inte kräver att man lägger händerna över huvudet. Men att simma vansbrosimmet på rygg, det funkar ju det också. Funktionärerna klappade i händerna över mitt gedigna ryggsimmande och jag log lite förläget och orkade inte förklara att nöden inte hade någon lag. Jag låg där på rygg och såg de mörka molnen snabbt omformatera sig på himlen oc

Nej, jag har inte tränat inför vansbrosimmet. Och dessvärre så är det för sent att börja träna nu. Jag ska simma i morgon. Tre kilometer. Det var ju det här med livspusslet. Ni vet. Det där som kallas arbete, hälsa, vänner och ej att förglömma: Den där delen av livspusslet som kallas "flytta en jävla bostad kartong för kartong". Det enda som får mig att verkligen, verkligen längta till vansbrosimmet är minnet av när jag simmade halva vansbrosimmet "Vansbrohalvan" för två år sedan. Jag har den upplevelsen i klart minne. Jag hade simtränat i två terminer. Jag simmade långsamt och försiktigt och efter 1500 meter kom jag i mål i Vansbrohalvan. Pigg som en nyponros. Jag var glad och studsig över min insats, och jag var även lite liiite frustrerad. Jag var nämligen i klar form att klara tre kilometer, alltså att klara hela vansbrosimmet, den gången. Inte med någon imponerande hastighet, direkt, men kroppen var klar. Såklart jag hade fixat det. Jag minns hur det sög i ma