Inför vansbrosimmet

Nej, jag har inte tränat inför vansbrosimmet. Och dessvärre så är det för sent att börja träna nu. Jag ska simma i morgon. Tre kilometer.

Det var ju det här med livspusslet. Ni vet. Det där som kallas arbete, hälsa, vänner och ej att förglömma: Den där delen av livspusslet som kallas "flytta en jävla bostad kartong för kartong".

Det enda som får mig att verkligen, verkligen längta till vansbrosimmet är minnet av när jag simmade halva vansbrosimmet "Vansbrohalvan" för två år sedan. Jag har den upplevelsen i klart minne. Jag hade simtränat i två terminer. Jag simmade långsamt och försiktigt och efter 1500 meter kom jag i mål i Vansbrohalvan. Pigg som en nyponros. Jag var glad och studsig över min insats, och jag var även lite liiite frustrerad.

Jag var nämligen i klar form att klara tre kilometer, alltså att klara hela vansbrosimmet, den gången. Inte med någon imponerande hastighet, direkt, men kroppen var klar. Såklart jag hade fixat det. Jag minns hur det sög i magen och hur jag ångrade att jag inte deltagit i hela sträckan.

Den känslan finns kvar, trots att två år gått. Den där känslan av trygghet och självförtroende och känslan av att vara i god form finns fortfarande kvar. Nu ÄR jag inte i samma goda simform fysiskt. Men jag tänker behålla det här lugna självförtroendet. Känslan av att det blir piece of cake.

Trots att jag inte tränat...

Vansbrohalvan för två år sedan.

Då ångrade jag att jag inte körde hela sträckan...

jag undrar om jag kommer att ångra något i år?!

.