Livet är förändring

Det blev en lite sen premiärjogg i år, då vi haft så långdragen kyla och blåst i år. Men i morse, innan jobbet, så kom jag mig iväg. Jag har haft ungefär tre månaders uppehåll. Jag hade förväntningen att känna mig tung i kroppen. Kroppen brukar även gå "i baklås" och jag kan få väldigt svårt att andas de första fyra-fem turerna, innan kroppen kommit igång och slutat låsa sig. Det var därför jag ville vänta till varmare väder. Det är inte kul att stå stilla dubbelvikt en kvart, och hyperventilera, när det  -20 grader ute. Så jag inväntade denna dag med blott -8 grader innan premiärjoggen. Så kroppen kan gå i baklås hur mycket den vill, utan att jag får köldskador. Jag blev faktiskt positivt överraskad även här. Kroppen kändes inte alls tung och motsträvig utan ganska mjuk och lätt. Jag joggade långsamt i 4 km och sedan så råkade jag välja en oplogad stig och fick promenera för att ta mig fram sista kilometern. Men om det inte vore för mitt olyckliga vägval hade jag relativt

Jag tittade på Teletubbies i morse och insåg just att Tinky Winky skulle passa väldigt bra som kettlebell. Äntligen något för mig! .

Jag gillar den lokala brottarklubben. Jag har inte kunnat sätta fingret på varför, men i kvälls när jag gick dit så gick det upp för mig varför jag kände mig hemma där: Det påminner om en fallskärmsklubb. Jag hoppade ju fallskärm under tre års tid och många av mina lyckligaste minnen är därifrån. Den stora brottarlokalen påminner lite om en hangar. Den har nästan samma storlek. En stor, öppen yta. I hangaren på fallskärmsklubben fanns det stora mattor på golvet som skulle skydda skärmtyget när man packade skärmarna efter att man hoppat. De mattorna påminner starkt om brottarmattorna som täcker golvet i brottarlokalen. Sedan spelas det samma musik och det finns ett litet sekretariat i hörnet. Och så är det en grabbsport och det känns alltid befriande och trivsamt för mig med grabb-jargong. Det är så långt ifrån mitt yrke som är så kvinnodominerat. Jag behöver båda delarna. Så jag släntrade in i brottarklubben igen och frågade efter kettlebellsträning. Det var bara två killar där ikväll.

De där jävla kettlebellsen. De har förstört mitt liv. De har plockat bort allt vad glädje heter just nu. De gav nämligen en träningsvärk utan dess nåda. Ni vet. Man svingar en hel del med tyngderna. Mellan benen svingar man dem och så upp igen. Det blir väldigt mycket träning för ryggen, märkte jag. Det blev väldigt mycket träningsvärk. I ryggen. Och i benen, som man hållt böjda under tiden man svingat. Så hela helgen har det gjort ont i ömma muskler när jag böjt mig på allehanda vis. Exempelvis när jag dammsugit, klappat hunden, diskat, gått på promenad, burit något, klivit upp ur soffan, gått på toaletten, klätt mig eller bara rört mig överhuvudtaget. Allting som innefattat rörelse har gjort ont i träningsvärk, kan man ju säga. Det svåraste har varit att plocka hundbajs. Det kräver ju att jag verkligen böjer på ryggen och använder mig av ryggmusklerna. Jag har gjort mig själv till åtlöje när jag plockat bajs efter terven. Först har jag liksom... stirrat på själva klumpen som hon lämn

Efter en riktigt dålig dag på jobbet kravlar jag mig hem och känner mig helt utpumpad. Huvudet dunkar lite och jag känner mig trött och sliten. Det blev en sån där dag då man bara ville sitta hemma efter jobbet med en påse chips och bara bli lämnad ifred. Stänga av mobilen. Slå på TV:n och bara... vara, instängd i min egen lilla vrå. Jag satte mig i soffan och slösurfade en liten stund framför datorn och hittade den här bilden på mig själv. Och då spred sig genast ett stort leende över mina läppar. Jag stirrade in i den jätteglada Katarinan som för bara några dagar sedan gjorde ett av sitt livs bästa löparprestationer. En riktigt glad tjej långt från vardagsrutinen. Det är ju det här som är poängen. Att göra det man tycker om, på riktigt. Poängen med dagarna måste ju vara att göra det som är roligt och inspirerande som ger ett så där brett leende. Min självklara glädjeposering sa allt om vad jag kände inför att komma i mål. Plötsligt så kom jag ihåg att jag har ju inte gått på gymet se

Cykla aldrig tre mil och spring aldrig två mil efter att (citat:) "Febern ju gått ur kroppen." (slutcitat.) Jag är jättesjuk igen, värre än förra rundan i början på förra veckan. Och mina vänner som förtvivlat försökte hindra mig från att träna för hårt låter lite mjuka på rösten och säger: "Vad var det vi sa?" Men det var ju så jäkla KUL. Ni anar inte! Cykeln blänkte i sista sommarsolen när jag cyklade, och jag och Karin hade en lång skvallerrunda med fikapauser här och var när vi joggade i långsam takt. Det var finaste sista semesterminnena och febern HADE ju gått ur kroppen. Juh. Så nu sitter idioten här. Med snytpapper och huvudvärk och med en yrsel så jag nästan tappar balansen när jag snyter mig och INGEN tycker synd om mig. Bara för att det är självförvållat, liksom. Jag menar, vad är DET för skäl att inte tycka synd om någon? .

Denna cykeltur passerade jag 100 träningsmil på cykel. Jag har varit förkyld i fyra dagar men nu kände jag mig äntligen piggare. Långsamt gled jag från att vara den osäkra tjejen (som fick mutas med choklad av cykelinstruktören för att överhuvudtaget orka hem) till att bli stabilare i min cykelträning. Jag har närmat mig tjejen jag var år 2008, och till vintern så lär jag blåsa ifrån henne, om träningen fortsätter gå så här bra. Idag cyklade jag och Karin i full fräs i den svala luften och i eftermiddagssolen. Vi tyckte att vi cyklade så bra att vi förtjänade en glasspaus halvvägs hem... .

Nu när jag varit pigg i fyra hela månader så kände jag att det var dags att återuppta min simträning. Visserligen simmade jag vansbrosimmet i år men det gjorde jag varken med balans eller elegans eftersom jag inte kunde föra armarna över huvudet på grund av våtdräkten. Det blev mest ett tålmodigt viftande på rygg. När jag satt på kanten i simbassängen idag, och viftade lite med benen i vattnet, så kom jag på att jag borde ha varit anonym bland pensionärer eller i någon lekhörna sådär inledningsvis, för att slippa göra bort mig. Tyvärr hade jag redan bett om hjälp: En triathletkille pekade menande på snabba banan där en annan triathlet också simmade, snabbt och smidigt. Dom såg jävligt snabba och smidiga ut båda två, för övrigt. Jag masade mig dit. Tveksamt. Sedan tog jag orda och fastställde några mogna ställningstaganden om att INGEN fick titta och att jag MÅSTE simma sist i ledet. Jag var väldigt redo att säga till vem som helst som pep till, att hålla käften, men triatheltkillen l

Igår var det grått ute och hällregn hela dagen. Inte en solglimt så långt ögat kunde nå. Efter att ha cyklat öregrundsrundan kände jag mig som en dränkt katt. "Jag cyklar fan inte hem!" tänkte jag och tog en liten omväg till det lokala solariet. Jag klafsade mig in och lämnade blöta spår efter mig hela vägen in till solariet. Jag trollade fram en blöt hundralapp som var så våt och sladdrig att jag fick bråka med växelmaskinen i 10 minuter innan sedeln blivit så torr att maskinen accepterat den och gav mig solpengar. Jag glömde ta av mig hjälmen under denna tid. Sedan upptäckte jag att det blivit en liten sjö i mina cykelskor av allt vatten och det rann ut och bildade ytterligare en liten sjö på golvet i solarierummet, när jag tog av mig skorna. Sedan drog jag motigt av mig alla klädesplagg som satt tunga och klistrade mot kroppen. Vattnet i håret gled efter pannan rakt ned i mina ögon. Sedan låg jag i solariet och tankade ljus i en kvart under dånet från fläktarna och det bl

Under ett år tvingades jag anpassa mig efter min kropp men sedan april så har kroppen börjat anpassa sig efter mig. Rock on!

I dag gjorde jag ett annorlunda träningspass. Jag fyllde en ryggsäck med en massa gott fika, slängde den över ryggen, och cyklade till elljusspåret. Sedan började jag beta av varv efter varv på 2,5 kilometers-slingan. Långsamt och metodiskt. Runa hängde solidariskt med den första halvmilen. Sedan fortsatte jag att beta av varv, på varv. När jag kände för det så stannade jag av vid väskan och rotade fram frukt, jouice, ägg eller vatten och åt en stund och njöt av den varma solen. Sedan fortsatte jag. Det blev åtta varv till en sammanlagd sträcka av två mil, allt som allt. Och det hade gått så långsamt och innefattat så många fikapauser att jag varken var hungrig eller trött när jag kom hem. Bara nöjd och belåten. Jag kunde inte låta bli att jämföra mig med förra sommarens tvåmilarundor då jag ansträngde mig för kung och fosterland och alltid kom hem utschasad, vrålhungrig och hur jag däckade som en klubbad säl efter att jag fått i mig näring. Men det gjorde jag ju för att jag ville ha r

Igår cyklade jag för sjunde gången en sträcka som kallas Öregrundsrundan. Den är lite över tre mil och jag föredrar att cykla den på kvällen. Visserligen börjar det blir lite mörkare nu men fördelarna med kvällscykling överväger fortfarande nackdelarna: Det är svalt ute, det blåser inte lika mycket, det är färre bilar, min reflexväst lyser, och det verkar som om bilarna saktar in mer när jag cyklar i skymningen. Sedan är det mysigt med alla kvälls-syrsor som hejjar på mig efter vägen. Jag upptäckte att jag blev betydligt mindre anfådd denna gång. Det sved mindre i mina ben. Jag orkade trycka på i uppförsbackarna. Jag kände mig inte trött de sista fem kilometrarna, som jag var förut. När jag kom hem så kände jag mig inte i närheten så sliten, som jag kände mig första gångerna jag cyklade sträckan. Kroppen anpassar sig! När jag kom in mot Östhammar och bara hade en liten uppförsbacke och resten nedförslut, så följde jag samma procedur som jag gjorde gången innan: Jag inväntade en bil och

Sent på sommarkvällen drog jag ut ensam på Öregrundsrundan. Sommarvädret var varmt och det var i princip vindstilla. Solen började gå nedåt och jag pinnade på som en dåre. Ensam. Det var en mäktig upplevelse då jag äntligen fick utlopp för min egen vilda fantasi. Jag tyckte jag hade samma stil och finess och råstyrka som Lance Armstrong. Jag insåg att jag var ett cykelgeni som snart kommer att blomma ut till något storartat. Jag hade inte heller någon cykeldator som skulle slå mig med en tegelsten av verklighet och skvallra om att det gick långsamt. Ingen förankring till verkligheten kunde hindra mig denna kväll och jag var snabb, snabb, snabb! Upprymt stod jag i sadeln och klättrade i varje uppförsbacke, trampade ursinnigt utför, och kröp ihop till en liten skalbagge i raktsträckorna och jag tog mig igenom varje tramp. Så på ett sätt så hade jag relativt omogna tankegångar. Ska man omformulera sig så lekte jag. På ett sätt som ett barn. Och den här gången var det riktigt roligt. H

En av Tobbes bekanta hörde av sig. Hon heter Silva och är en duktig cyklist. Jag har haft kontakt med henne förut men aldrig träffat henne. Jag blev lite osäker först och visste inte riktigt hur jag skulle hantera det hela. Jag mailade iväg något luddigt om det här med ex, och hur man ska förhålla sig till exets bekanta, och så vidare. Hon skrattade och sa:"Äh, vi skiter i det där och har roligt i stället!" Så plötsligt var jag i Tierp igen, och hon drog iväg mig på en cykeltur där siktet var inställt på Örbyhus slott. Hon pratade glatt om allt mellan himmel och jord och jag gjorde givetvis det som jag var bäst på: Flåsade. Efter 26 kilometers flåsande svängde vi av till slottet och jag blev helt hänförd av en enormt vacker allé och den vackra byggnaden. Silva berättade entusiastiskt att just här hade Gustav Vasas son Erik XIV fängslats och förgiftats på ärtsoppa. Hon tillade att den här matkulturen med förgiftad ärtssoppa för övrigt varit en lokal sedvänja som folk på orten

Nej, jag har inte tränat inför vansbrosimmet. Och dessvärre så är det för sent att börja träna nu. Jag ska simma i morgon. Tre kilometer. Det var ju det här med livspusslet. Ni vet. Det där som kallas arbete, hälsa, vänner och ej att förglömma: Den där delen av livspusslet som kallas "flytta en jävla bostad kartong för kartong". Det enda som får mig att verkligen, verkligen längta till vansbrosimmet är minnet av när jag simmade halva vansbrosimmet "Vansbrohalvan" för två år sedan. Jag har den upplevelsen i klart minne. Jag hade simtränat i två terminer. Jag simmade långsamt och försiktigt och efter 1500 meter kom jag i mål i Vansbrohalvan. Pigg som en nyponros. Jag var glad och studsig över min insats, och jag var även lite liiite frustrerad. Jag var nämligen i klar form att klara tre kilometer, alltså att klara hela vansbrosimmet, den gången. Inte med någon imponerande hastighet, direkt, men kroppen var klar. Såklart jag hade fixat det. Jag minns hur det sög i ma

I Januari år 2007 började jag drömma om att träna för att genomföra en svensk klassiker. Jag startade med ingenting och min plan var tre års regelbunden träning och kortare lopp för att sedan slutföra utmaningen. Jag visste inte hur jag skulle bära mig åt med min träning och jag överansträngde mina knän och fick bestående problem i åtta månader. Jag fick hjälp att simträna av Ove. Och visst kom det resultat. Efter två års slit. Jag påbörjade aldrig En Svensk Klassiker. Men jag kom så långt. Jag tror inte ens jag fattar hur långt jag faktiskt kom. Att det faktiskt var möjligt. Men när jag ser bilderna så här efteråt så slår det mig. Som en slägga. Hur stor förändring jag faktiskt genomförde. Här står jag bland tränade triathleter på stockholm triathlon, just innan starten. Jag har vänt mitt ansikte mot solen och jag ler lätt. Jag kom i mål som alla andra. Precis som alla de andra. Jag växte med uppgiften... .. stolthet. Självförtroende. När jag separerade och flyttade och insjuknade och