Tre faser av trötthet

Jag gillar den lokala brottarklubben. Jag har inte kunnat sätta fingret på varför, men i kvälls när jag gick dit så gick det upp för mig varför jag kände mig hemma där: Det påminner om en fallskärmsklubb. Jag hoppade ju fallskärm under tre års tid och många av mina lyckligaste minnen är därifrån. Den stora brottarlokalen påminner lite om en hangar. Den har nästan samma storlek. En stor, öppen yta. I hangaren på fallskärmsklubben fanns det stora mattor på golvet som skulle skydda skärmtyget när man packade skärmarna efter att man hoppat. De mattorna påminner starkt om brottarmattorna som täcker golvet i brottarlokalen. Sedan spelas det samma musik och det finns ett litet sekretariat i hörnet. Och så är det en grabbsport och det känns alltid befriande och trivsamt för mig med grabb-jargong. Det är så långt ifrån mitt yrke som är så kvinnodominerat. Jag behöver båda delarna.

Så jag släntrade in i brottarklubben igen och frågade efter kettlebellsträning. Det var bara två killar där ikväll. Fast en av killarna hade tydligen tråkigt så han erbjöd sig spontant att göra ett program, så vi kunde köra en timmes träning tillsammans.

Det gick bra den första halvtimmen.

Sedan blev jag trött. Första fasen av trötthet var att jag blev lätt förvirrad. Killen fick instruera mig lite extra tålmodigt.
"Flytta bak vänster ben. Vänster ben. Tänk efter nu. Inte det högra. Tänk dig goddag-handen. Det är höger hand. Och på samma sida har du höger ben. Det motsatta benet är vänster ben. Sådärja. Då har du flyttat bak vänster ben." Ungefär. (Okej, jag kanske överdriver lite, men det var inte långt ifrån.)

Sedan blev jag tröttare och gick in i fas två av trötthet, under övningarna. Dvs jag fortsatte göra övningarna han bad om men började räcka fingret åt honom när jag tänkte mig att han kanske inte såg. Vilket han såg. Detta gjorde honom troligen ännu mer motiverad att köra skiten ur mig.

Det vill säga, han blev mer motiverad att ta mig till nästa fas av trötthet:

Fas tre av trötthet: Ligga ned utan att röra en fena.

"Kom igen nu. Nu ligger du ju bara stilla. Gör övningen nu." försökte han efter att jag legat som ett kryss på mattan efter en sällsynt jobbig övning.
"Jag tränar visst." sa jag.
"Det syns inte." sa han.
"Jag gör knipövningar." sa jag.

Då beslutade han sig för att lämna mig ifred.

.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer