Moment av skit

Lördagen blev ett moment av skit. Ett långdraget moment av skit. Om jag ska vara specifik så var det exakt 18 kilometer långdraget skit. Så långt sprang jag idag, och jag fick surmulet konstatera att det även denna gång blev ett plågsamt pass med klumpig löpning och många inslag av gång. Jag flåsade fram bland gråa moln och nakna lövträd och jag fumlade med min koordination och benen kändes tunga. Redan de första fem minutrarna kände jag mig fullständigt ur form.

Det är nämligen så här att efter mitt fantastiska Lidingölopp, så har min löparform gått i en stadig kurva neråt. Pang, bara. Jag har vilat och dragit ned på träningspassen och grejat på med lite annat men faktum kvarstår att jag löper långsammare och att det går tyngre.

När det går långsammare och känns jobbigare så blir jag förståss mindre motiverad att springa. Detta resulterar till att jag inte vill ta på mig skorna och tycker att löpardagar är skitdagar och så kommer jag iväg flera timmar senare än planerat. Och jag har givetvis en grimage av obehag när jag väl är ute. Oktobervädret hjälpte mig ju inte på traven idag heller.

När jag kom hem slogs jag kraftigt av tanken: "Varför gör jag det här? Varför tränar jag regelbundet när det är så tydligt att jag verkligen inte är någon löpartalang. Varför kämpar jag på med något som jag inte är särskilt bra på när jag är så mycket bättre på att måla, bättre på ridsport, bättre på att skriva. Varför joggar jag ut och snorar i det gråa oktobervädret, kunde jag inte ha varit gift med en drömkarl i stället och gjort något annat skoj?"

Svaret kom av sig själv. Oavsett vad man gör, oavsett vilka talanger man har, så kommer det ändå Moment Av Skit. Det är en naturlag. Moment av skit är det enda man säkert kan räkna med i livet. Hade jag målat hade jag garanterat haft moment där jag stirrat på en katastrofdålig bild och kännt mig värdelös. Hade jag skrivit på min fritid så hade jag garanterat blivit refuserad. Hade jag haft min drömkarl hemma så hade han garanterat skitit på toaletten med öppen dörr. Förr eller senare hade det hänt. Hade jag haft en häst hade jag garanterat förr eller senare stått på en veterinärklinik och sett hur de petat sönder en varande hovböld och gett mig en nota på tusentals kronor. Hade jag haft underbara ungar så hade de ändå kissat ner min säng på morgonkvisten. För det är sådant som händer. Det händer alla. Oavsett vägval i livet.

Därför tänker jag snora mig ut på katastrofdåliga löparpass ett tag till.

Därför att löpningen är ett moment av skit.
För ingen kommer undan.

Och den andra naturlagen om Moment Av Skit
är att det alltid går över.
Det går
gudskelov
alltid över.


.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer