Vansbrosimmet 2010

Jag var den allra sista startgruppen för dagen, och min simmössa var skrikande rosa. Några moln hade börjat ansamla sig på himlen och några droppar regn hade kommit som en liten förvarning.

Efter 200 meters simning så insåg jag att jag hade ett problem. Våtdräkten, som jag haft i tre år, har alltid varit stram kring axlarna, men nu hindrade den mig ordentligt. Tyget satt tight och oflexibelt över axlarna och bjöd på hårt motstånd när jag ville ta ordentliga simtag med armarna. Att bröstsimma ordentligt bjöd på hårt motstånd, och att crawla var inte ens att tänka på. Jag insåg att det blev mest effektivt att simma vanliga simtag på rygg, eftersom det inte kräver att man lägger händerna över huvudet.

Men att simma vansbrosimmet på rygg, det funkar ju det också. Funktionärerna klappade i händerna över mitt gedigna ryggsimmande och jag log lite förläget och orkade inte förklara att nöden inte hade någon lag. Jag låg där på rygg och såg de mörka molnen snabbt omformatera sig på himlen och jag tittade på broarna och alla människor som stod där utanför samtidigt som jag simmade.

Jag kom i mål jag också. Jag simmade tre kilometer på 1 timme och 29 minuter och jag blev väldigt glatt överraskad över detta. Jag kom bland de sista i mål, men det kändes helt otroligt bra. Jag har en härligt frisk kropp igen som är redo för utmaningar, igen. Jag hade inga problem, fysiskt eller uthållighetsmässigt, att genomföra loppet.

Sedan bröt åskan och regnet ut på allvar. Radion rapporterade att en tromb fällt träd inte så långt därifrån och att flera SOS-alarm inkommit från oroliga invånare, samtidigt som jag körde bilen hem. Regnet skymde sikten och ett femtiotal blixtar dånade omkring mig. Jag satt tryggt i bilen med min guldmedalj

och jag tyckte ändå att

just idag

har saker gått min väg

.