Nattförvirring

Jag vaknade mitt i natten, i min lilla etta, och kände genast att något var fel. Jag hörde inte terven. Jag sträckte ut en hand för att känna om hon låg bredvid mig i sängen men det var tomt. Märkligt. Jag trevade mig fram genom mörkret för att gå på toaletten och tänkte genast "Något är väldigt fel. Hon brukar kliva upp och gå runt lite när jag går på toaletten... varför är hon inte här? Mår hon inte bra?"

Sedan så vaknade jag till på riktigt. Ungefär samtidigt som rörlamporna på toaletten blinkat till och börjat lysa kallt. Min hund dog när hon var 13 år och hon har varit död i snart fem år. Vi har inte setts på snart fem år. Hon har inte sovit med mig på snart fem år. Det är väldigt, väldigt, många nätter. Men ändå känns det, innerst inne, som vi bara är ifrån varandra, tillfälligt. Insikten slog mig som en känga och jag begravde ansiktet i händerna och grät. Fingrarna kommer ihåg pälsen så väl för jag har strukit händerna över den så många gånger under så många år. Vi var en liten familj, hon och jag.

Sorg tar sig så många konstiga skepnader. Den är borta ibland och kommer ibland. Ibland tar den plötsliga och stora proportioner och ibland är den fullständigt irrationell.

För mig är det oftast en tyst känsla av att något är fel. Att något inte är som det ska vara.