Historien om stångbettet, del 3
Det var -21 grader ute. Galishimo är näst intill obefintligt tränad just nu, och Anita med haflingern Willgott (tillika Galishimos trygga hagkompis) föreslog att vi skulle rida ut tillsammans. Jag tänkte något i stil med att idag är det en bra dag att testa vad det där stångbettet egentligen går för. Man kan räkna ut med rumpan att Galishimo kommer att vara pigg och tittig. Och det är verkligen inte hans fel om det skulle var så. Bitande minusgrader, lätt blåst och mindre träning ger ju den effekten på honom.
Hur tar han till sig förhållningar av stångbettet, med kedja under hakan, under skarpt läge? Det är ju lätt att göra invanda övningar på ridbanan, men på uteritter?
Stångbett verkar på så många sätt. När man drar i tyglarna så roterar hela anordningen som en liten hävstång kring bettet. Kedjan under hakan (ljus läderrem) trycker på underifrån, och det kommer också ett tryck uppifrån som trycker på nacken. Hästen får en uppsjö signaler som talar om för den att den ska sänka huvudet och länga halsen. Jämfört med mitt vanliga bett då man i princip bara har direktkontakt med bettringen och i princip bara kan ge ett budskap "bakåt".
Galishimo var riktigt tittig. Och full av energi. Klart som tusan det spratt i den lilla arabkroppen. Jag gjorde några förhållningar med stångbettet, och till min stora förvåning så reagerade han väldigt bra på det. Han sänkte sig genast och slutade titta. Sedan poppade huvudet givetvis upp igen 10 sekunder senare när han upptäckte något nytt, exempelvis en kvist i snön, men bara en liten förhållning, så var han lång och låg igen. Han var extremt sugen på att springa snabbt framåt men jag gjorde halvhalter med sitsen och talade om att det var långsamt tempo som gällde... samtidigt som jag parerade hans inviter till tvärstopp genom att driva pytte-pytte-lätt, innan han riktigt hunnit stanna. Jag kan säga att jag efter fem minuter började bli mentalt utmattad på att ge dessa ständiga signaler till Galishimo för att han skulle hålla sig på mattan, men han gick fint och travade prydligt.
"ALDRIG i livet jag sitter kvar på honom under hemvägen, om han är så här?!" skrattade jag till Anita, som redan var förvarnad om att det kunde bli en promenadtur i stället för ridtur.
"Säg aldrig aldrig!" svarade Anita. "Än går det ju bra!" lade hon till.
När vi kom till vändplatsen så fick Galishimo kortslutning och frös fast fullständigt när han stirrade på något i fjärran. Som ett rådjur förhäxat av bilens lysen. Inga tygeltag hjälpte över huvudtaget. Då kom Anita och Willgott honom lufsandes i rumpan. Hade hästen Willgott pratat svenska hade han med brummande röst, på bred norrländska, sagt
"Seså. Gå nu."
och Galishimo kom ur sig ur transen.
"Varför känns alla turer med Galishimo som vår första tur utomhus någonsin?!" suckade jag ursäktande till både hästen Willgott och Anita, när vi började vända hemåt i skritt.
Jag började verkligen fundera över hur länge denna överenergiska, understimulerade, tittiga häst skulle klara av att skritta hemåt innan han skulle börja takta och få bråttom hem.
Men han taktade aldrig. Han skrittade taktfast och fint.
Kanske för att han hade en bra dag. Kanske för att Willgott och Anita följde med med lugnt och glatt humör.
Kanske, kanske för att det där stångbettet tvingar honom att sänka huvudet, för innan han börjar takta så brukar han bli stum i munnen, höja huvudet, och spänt dra ihop sig med kurad rygg. Men det är svårt att komma till kaninfasen om man inte får upp huvudet eftersom stångbett och kedja och nackrem sänker huvudet på honom.
Jag bara väntade på att det skulle komma. Poppandet. Bockandet. Taktandet. Småstegrandet. Bråkandet, som följer om han är understimulerad, har för mycket energi, och han bråttom hemåt. Men nej. Han gick sansat hela vägen. Han stannade och kissade. Han kom till och med lite på efterkälken på hemvägen och började söla efter Willgott när det var 100 meter kvar. Efter att jag varit ganska tyst och spänd hela uteritten så kunde jag plötsligt vända mig och och surra lite med Anita om hur helgen varit och annat.
Hade jag vetat om att jag hade en sådan kontroll på Galishimo, trots att han var exhalterad, så hade jag haft betydligt roligare på uteritten.
Det kan vara slumpen. Det kan vara sällskapet. Det kan vara att jag har lite mer energi att utmana mig med. Det kan vara bettet. Huvudsaken var i alla fall att jag kunde rida hela rundan med Galishimo och att han inte misskötte sig en enda gång. Det var precis vad jag behövde. Att få sitta av vid slutdestinationen på stallplanen, är ju en liten seger i sig!
.
Hur tar han till sig förhållningar av stångbettet, med kedja under hakan, under skarpt läge? Det är ju lätt att göra invanda övningar på ridbanan, men på uteritter?
Galishimo var riktigt tittig. Och full av energi. Klart som tusan det spratt i den lilla arabkroppen. Jag gjorde några förhållningar med stångbettet, och till min stora förvåning så reagerade han väldigt bra på det. Han sänkte sig genast och slutade titta. Sedan poppade huvudet givetvis upp igen 10 sekunder senare när han upptäckte något nytt, exempelvis en kvist i snön, men bara en liten förhållning, så var han lång och låg igen. Han var extremt sugen på att springa snabbt framåt men jag gjorde halvhalter med sitsen och talade om att det var långsamt tempo som gällde... samtidigt som jag parerade hans inviter till tvärstopp genom att driva pytte-pytte-lätt, innan han riktigt hunnit stanna. Jag kan säga att jag efter fem minuter började bli mentalt utmattad på att ge dessa ständiga signaler till Galishimo för att han skulle hålla sig på mattan, men han gick fint och travade prydligt.
"ALDRIG i livet jag sitter kvar på honom under hemvägen, om han är så här?!" skrattade jag till Anita, som redan var förvarnad om att det kunde bli en promenadtur i stället för ridtur.
"Säg aldrig aldrig!" svarade Anita. "Än går det ju bra!" lade hon till.
När vi kom till vändplatsen så fick Galishimo kortslutning och frös fast fullständigt när han stirrade på något i fjärran. Som ett rådjur förhäxat av bilens lysen. Inga tygeltag hjälpte över huvudtaget. Då kom Anita och Willgott honom lufsandes i rumpan. Hade hästen Willgott pratat svenska hade han med brummande röst, på bred norrländska, sagt
"Seså. Gå nu."
och Galishimo kom ur sig ur transen.
"Varför känns alla turer med Galishimo som vår första tur utomhus någonsin?!" suckade jag ursäktande till både hästen Willgott och Anita, när vi började vända hemåt i skritt.
Jag började verkligen fundera över hur länge denna överenergiska, understimulerade, tittiga häst skulle klara av att skritta hemåt innan han skulle börja takta och få bråttom hem.
Men han taktade aldrig. Han skrittade taktfast och fint.
Kanske för att han hade en bra dag. Kanske för att Willgott och Anita följde med med lugnt och glatt humör.
Kanske, kanske för att det där stångbettet tvingar honom att sänka huvudet, för innan han börjar takta så brukar han bli stum i munnen, höja huvudet, och spänt dra ihop sig med kurad rygg. Men det är svårt att komma till kaninfasen om man inte får upp huvudet eftersom stångbett och kedja och nackrem sänker huvudet på honom.
Jag bara väntade på att det skulle komma. Poppandet. Bockandet. Taktandet. Småstegrandet. Bråkandet, som följer om han är understimulerad, har för mycket energi, och han bråttom hemåt. Men nej. Han gick sansat hela vägen. Han stannade och kissade. Han kom till och med lite på efterkälken på hemvägen och började söla efter Willgott när det var 100 meter kvar. Efter att jag varit ganska tyst och spänd hela uteritten så kunde jag plötsligt vända mig och och surra lite med Anita om hur helgen varit och annat.
Hade jag vetat om att jag hade en sådan kontroll på Galishimo, trots att han var exhalterad, så hade jag haft betydligt roligare på uteritten.
Det kan vara slumpen. Det kan vara sällskapet. Det kan vara att jag har lite mer energi att utmana mig med. Det kan vara bettet. Huvudsaken var i alla fall att jag kunde rida hela rundan med Galishimo och att han inte misskötte sig en enda gång. Det var precis vad jag behövde. Att få sitta av vid slutdestinationen på stallplanen, är ju en liten seger i sig!
.
Kommentarer
Skicka en kommentar