Tillåt mig skratta överlägset

Den där jämställdhetsanalysen jag tidigare pratat om blev många sidor. Jag gjorde även en tillhörande handbok för framtiden och en förenklad Powerpoint för den som vill veta det viktigaste på fem minuter.

Analysen håller ungefär samma kvalitet som en C-uppsats på universitetsnivå. Ungefär. Lite förenklat och med kortare analysdel. Under universitetstiden var man tvungen att brodera ut texten för att visa lärarna att man förstått vad man håller på med, men i verkligheten och i mitt yrke måste jag ta bort en massa text för att kollegor och ledning ska orka med att läsa det.  Fast största skillnaden är att jag numera hade ungefär en vecka på mig att skapa något, som jag hade nästan ett halvår på mig att göra när jag utbildade mig år 2004. Grundjobbet är detsamma, definiera begrepp, välja frågeställningar, tydliggöra och motivera avgränsningar och så vidare. 

Och då, på den tiden jag utbildade mig, kände jag mig lite överväldigad och att jag famlade runt i mörkret och att jag inte fattade poängen med allt. År 2004 alltså. Nu så skulle jag vilja klappa mitt 23-åriga jag på huvudet och säga "Såja, såja..." och sedan skulle jag skratta lite rått och överlägset. Tur att tidsresor inte går genomföra. Jag hade kanske knäckt mitt yngre jag.

Jag skulle bara ha vetat hur viktig socionomutbildningen skulle bli för mig och hur stor användning jag har av den, än idag. Jag satt där med C-uppsatsen och undrade varför jag skulle traggla mig igenom allt detta teoretiska. Nu är dessa grundkunskaper i stället det intressantaste och roligaste med arbetet som jag utför idag.