Westernutrustningen på plats!
Jag och Björn åkte till Coop för att hämta mitt paket som jag beställt från en westernbutik. Det var sporrar (som jag inte vågar använda ännu) en hantel.. jag menar ett stångbett... och kindkedja, som heter något annat än kindkedja på Western-iska. Jag har inte lärt mig det ännu. Poletten trillar nog ned snart. När alla western-substantiv sitter.
Eftersom jag var lite piggare, men absolut inte helt frisk, så deppade jag lite över att mitt beställda westernträns inte kommit ännu.
"Det är ju ändå träns och tyglar som är viktigast... det kommer att kännas bättre när jag har alla grejer på plats..." mumlade jag. Men vi bestämde oss för att åtminstone åka till stallet och packa upp grejerna så de finns på plats när tränset kommer.
Men då kom Sara.
Sara rider western.
Sara hade en hel jäkla plastbox av storlek större full med westernprylar som hon kom kånkandes på.
"Är det något du behöver låna?!" sade hon glatt och jag höll på att tappa hakan.
Där låg det ju! Tränset! Det ser exakt ut som det träns som jag beställt. EXAKT.
Jag blev överlycklig.
"Jag har tid att stanna och hjälpa dig idag, om du vill ha stöd att rida in dig på stångbettet och westernprylarna." sa hon.
"Vet du om att jag typ i princip firar min födelsedag idag?! Det här blir ju bättre än väntat!" utbrast jag.
Sedan fick jag hjälp att prova in tränset och bettet på honom. Björn fick åka och hämta en håltång eftersom tränset var lite för stort för lilla Galishimo. Jag fick hjälp med hur jag skulle tänka och vad som var viktigt att göra annorlunda när hästen har stångbett. Och jag lyckades även få upp Sara på Galishimo för att testrida honom, och se om han skulle få total panik eller gilla läget.
Galishimo gillade inte riktigt läget. Tränset hade han inga problem med. Men en ny ryttare var inte så populärt. Stackars Sara som gjorde allt rätt försökte tålmodigt att få honom att slappna av, men han var inte riktigt med i leken. Ska en annan främmande människa bara komma och rida honom sådär? Varför GÖR hans matte så här mot honom? Han var kränkt och ledsen. Efter ett tag, låt oss säga 20 minuter, så hade han i princip accepterat Sara på ryggen. Nästan. Nästan. Hon är kanske okej då, den där Sara. Kanske. Sara log bara och skrattade åt honom och fortsatte rida honom mjukt och konsekvent.
Jag hade så bråttom upp i sadeln att jag glömde att knäppa om min ridkappa. Jag var så sugen att rida på Galishimo efter att ha sett hur fint han gick (emellanåt) med Sara.
Och när jag fick sitta upp på Galishimo, så blev han genast lugnare. Inte för att jag rider bättre, utan för att jag är jag. Hans matte. Han travade fint med mig, sänkte huvudet, galopperade lugnt med hela kroppen och lät mig bara åka med. Allt kändes bra nu när vi var tillsammans.
Eftersom jag var lite piggare, men absolut inte helt frisk, så deppade jag lite över att mitt beställda westernträns inte kommit ännu.
"Det är ju ändå träns och tyglar som är viktigast... det kommer att kännas bättre när jag har alla grejer på plats..." mumlade jag. Men vi bestämde oss för att åtminstone åka till stallet och packa upp grejerna så de finns på plats när tränset kommer.
Men då kom Sara.
Sara rider western.
Sara hade en hel jäkla plastbox av storlek större full med westernprylar som hon kom kånkandes på.
"Är det något du behöver låna?!" sade hon glatt och jag höll på att tappa hakan.
Där låg det ju! Tränset! Det ser exakt ut som det träns som jag beställt. EXAKT.
Jag blev överlycklig.
"Jag har tid att stanna och hjälpa dig idag, om du vill ha stöd att rida in dig på stångbettet och westernprylarna." sa hon.
"Vet du om att jag typ i princip firar min födelsedag idag?! Det här blir ju bättre än väntat!" utbrast jag.
Sedan fick jag hjälp att prova in tränset och bettet på honom. Björn fick åka och hämta en håltång eftersom tränset var lite för stort för lilla Galishimo. Jag fick hjälp med hur jag skulle tänka och vad som var viktigt att göra annorlunda när hästen har stångbett. Och jag lyckades även få upp Sara på Galishimo för att testrida honom, och se om han skulle få total panik eller gilla läget.
Galishimo gillade inte riktigt läget. Tränset hade han inga problem med. Men en ny ryttare var inte så populärt. Stackars Sara som gjorde allt rätt försökte tålmodigt att få honom att slappna av, men han var inte riktigt med i leken. Ska en annan främmande människa bara komma och rida honom sådär? Varför GÖR hans matte så här mot honom? Han var kränkt och ledsen. Efter ett tag, låt oss säga 20 minuter, så hade han i princip accepterat Sara på ryggen. Nästan. Nästan. Hon är kanske okej då, den där Sara. Kanske. Sara log bara och skrattade åt honom och fortsatte rida honom mjukt och konsekvent.
Jag hade så bråttom upp i sadeln att jag glömde att knäppa om min ridkappa. Jag var så sugen att rida på Galishimo efter att ha sett hur fint han gick (emellanåt) med Sara.
Och när jag fick sitta upp på Galishimo, så blev han genast lugnare. Inte för att jag rider bättre, utan för att jag är jag. Hans matte. Han travade fint med mig, sänkte huvudet, galopperade lugnt med hela kroppen och lät mig bara åka med. Allt kändes bra nu när vi var tillsammans.
Skit i det där bettet, den där kedjan och de där tyglarna. Det är bara materiella ting.
Nu är det vi som är tillsammans.
Jag och Galishimo.
Kommentarer
Skicka en kommentar