Känsla av nystart
Jag har haft magsjuka i två omgånger nu, haft en lång och omständig influensa, samt ganska mycket att göra på jobbet. Trots att jag kämpat rätt så mycket med att skaffa Galishimo ny westernutrustning och sådant, så har ju inte ridningen fått så mycket plats de senaste två månaderna.
Men nu. Nu.
Jag och Björn har skottat fram transporten, jag har tagit ett järnspett och hackat lös det nedsjunkna och djupfrysta stödhjulet, samt kört en liten vända med transporten tom, för att försäkra oss om att allt är i ordning inför nästa resa. Alla lampor fungerar och ingen bromsvajer har frusit i låst läge. Allt ser fint och fräscht ut. Det är bara att bege sig ut på vägarna, om jag vill det!
Galishimo är lite rundare om magen än vad han brukar vara, men han kändes jättefin. Det var -20 grader och jag red honom bara en kort sväng på hans nya stångbett på ridbanan. Mamma kom med kameran och Björn var med och peppade. Det är kanske lika bra att Galishimo inte gått så mycket, eftersom han ska gå i en lägre form nu än vad han brukar. Det kan ju vara en påfrestning för kroppen och muskler att gå lite annorlunda. Men han verkar ändå jättenöjd.
Den största överraskningen hittills har ju varit hur otroligt bra han fungerar med stångbett. Jag hade ingen aning. Ingen jäkla aning. Jag tycker att han är mer stilla och nervöstuggar mindre. Här har jag gått omkring i flera år och trott att stångbett är vasst, hårt och lite av en sista utväg om man inte kan kommunicera med hästen och vanligt bett. Jag har tänkt att stångbett är för lugna hästar som kanske behöver "väckas" lite så de inte struntar i tygeltag och finlir. Här har jag vandrat runt och trott att Galishimo skulle bli stressad av "ett vassare" bett som är tyngre och tar mer plats i munnen.Med kedja under hakan och fan och hans moster. Stackars häst.
Och så blir han bara tystare. Och betydligt mindre pillrig. Det känns otroligt bra!
En annan otroligt trevlig bieffekt av att jag börjat med westernridning är ju att jag inte längre kan hålla i "paniksnöret" som jag haft i min sadel i flera år och som känts väldigt jobbig att släppa taget om. Min mentala snuttefilt och trygghet. Från början höll jag ganska hårt i sadelknoppen på westernsadeln, i reflexmässig avsaknad av paniksnöret, men detta beteende har klingat ut allt mer och mer. Knoppen är ju lite besvärligare att hålla fast sig i, helt enkelt. Man måste vinkla handen.
Så här ser paniksnöret ut som jag haft nästan alla år jag ridit Galishimo; det är bara en liten läderrem som formar en liten båge framme vid bommen på sadeln, som jag alltid hållit i med en hand samtidigt som jag hållit i tyglarna. Den har räddat mig fler gånger än jag kunnat räkna, när Galishimo sprättat iväg, men livet är ju förändring. Han sprätter inte lika ofta, inte lika explosivt, inte lika långt. Det är dags att släppa taget.
Nu ser jag bilder där mina händer är åt alla håll och kanter, och tänker förvånat "Men vad GÖR JAG?!?" när jag tittar på bilderna, som galoppbilden under.
Men jag vet ju vad jag gjort.
Jag har släppt mitt mentala paniksnöre. Och det är jäkligt bra!
Men nu. Nu.
Jag och Björn har skottat fram transporten, jag har tagit ett järnspett och hackat lös det nedsjunkna och djupfrysta stödhjulet, samt kört en liten vända med transporten tom, för att försäkra oss om att allt är i ordning inför nästa resa. Alla lampor fungerar och ingen bromsvajer har frusit i låst läge. Allt ser fint och fräscht ut. Det är bara att bege sig ut på vägarna, om jag vill det!
Galishimo är lite rundare om magen än vad han brukar vara, men han kändes jättefin. Det var -20 grader och jag red honom bara en kort sväng på hans nya stångbett på ridbanan. Mamma kom med kameran och Björn var med och peppade. Det är kanske lika bra att Galishimo inte gått så mycket, eftersom han ska gå i en lägre form nu än vad han brukar. Det kan ju vara en påfrestning för kroppen och muskler att gå lite annorlunda. Men han verkar ändå jättenöjd.
Den största överraskningen hittills har ju varit hur otroligt bra han fungerar med stångbett. Jag hade ingen aning. Ingen jäkla aning. Jag tycker att han är mer stilla och nervöstuggar mindre. Här har jag gått omkring i flera år och trott att stångbett är vasst, hårt och lite av en sista utväg om man inte kan kommunicera med hästen och vanligt bett. Jag har tänkt att stångbett är för lugna hästar som kanske behöver "väckas" lite så de inte struntar i tygeltag och finlir. Här har jag vandrat runt och trott att Galishimo skulle bli stressad av "ett vassare" bett som är tyngre och tar mer plats i munnen.Med kedja under hakan och fan och hans moster. Stackars häst.
Och så blir han bara tystare. Och betydligt mindre pillrig. Det känns otroligt bra!
En annan otroligt trevlig bieffekt av att jag börjat med westernridning är ju att jag inte längre kan hålla i "paniksnöret" som jag haft i min sadel i flera år och som känts väldigt jobbig att släppa taget om. Min mentala snuttefilt och trygghet. Från början höll jag ganska hårt i sadelknoppen på westernsadeln, i reflexmässig avsaknad av paniksnöret, men detta beteende har klingat ut allt mer och mer. Knoppen är ju lite besvärligare att hålla fast sig i, helt enkelt. Man måste vinkla handen.
Nu ser jag bilder där mina händer är åt alla håll och kanter, och tänker förvånat "Men vad GÖR JAG?!?" när jag tittar på bilderna, som galoppbilden under.
Men jag vet ju vad jag gjort.
Jag har släppt mitt mentala paniksnöre. Och det är jäkligt bra!
Kommentarer
Skicka en kommentar