Äntligen en trött häst
Idag fick jag Galishimo trött. Det tog 1 timme och 40 minuter, i -21 grader.
Det började med att han var väldigt spänd på ridbanan och fräste runt lite vilket gjorde mig osäker och spänd. Jag skrittade en hel del men vi försökte trava i serpentiner och kringelkrokar och jag försökte känna lugnet. Efter en halvtimme kom Sara och hästen Juan och då slappnade Galishimo av så pass att jag kunde galoppera honom ordentligt, och det var ju precis vad han ville och behövde. Han fick galoppera varv, på varv, på varv och jag satte mig tillrätta i sadeln och åkte bara med och försökte slappna av. Efter 20 minuters lite vildare ridning så kändes han liiite tröttare och vi kunde nöjt bege oss ut ur ridbanan för dagens uteritt.
Det var ett mycket smart drag att rida ordentligt på ridbanan före uteritten för han är betydligt lättare att rida ut på om han inte har överskottsenergi. Vi träffade tre skotrar som genast stängde av motorerna och tog av sig hjälmarna, under tiden vi passerade.
Galishimo glodde mycket förfärat och spänt och jag sade "Jag måste sitta av nu...." till Sara ungefär fem gånger... innan vi insåg att jag faktiskt inte behöver sitta av och att vi kan fortsätta som vanligt. För den lille grå araben höll sig på sin lilla tilldelade metaforiska lydnads-matta. Det vill säga, han gick i rätt riktning och i rätt gångart. Sedan att han hade ögon stora som tallrikar, och höll andan så hårt att magen blev spänd som en trumma, må så vara.
Det är lite svårt att inte se uteritterna som lätta bakslag denna vinter, då jag red honom betydligt mer ute förra året, galopperade massor, och även intervalltränade honom en hel del efter samma sträcka. Men vi kom liksom aldrig riktigt i mål denna vinter. Inte ännu i alla fall. Han är väldigt spänd.
Sara, som varit med oss i några turer, berömde oss helhjärtat och tyckte denna bragd med detta skotermöte, var enormt. Det är skönt med sådana ridkompisar, som ser saker från mitt och Galishimos perspektiv och ser vad som är stort för oss. Själv red hon barbacka på en otroligt lugn och positiv Juan, och behövde aldrig korta tyglarna när vi passerade skotrarna.
Sara har ju verkligen lärt känna mig och Galishimo, och även provridit honom, så hon har insett att han inte är så lätt som han ser ut att vara, vid första anblicken. Idag strök hon Juan mjukt över halsen då och då, när hon red en halvmeter bakom oss, och Galishimo spratt ju till varenda gång hennes hand rörde sig. Så är det med en bakskygg häst, alla oväntade rörelser i ögonvrån väcker reaktioner, och man måste nästan hänga med oss några ridturer innan man inser hur ofta vi påverkas av det. Och att mitt vaksamma förhållningssätt faktiskt har ett skäl och ett syfte och inte är enbart nojjor.
Den absolut vanligaste frågan jag ofta ställer till ryttare jag rider ut med dem är för övrigt:
"Kan du byta spöhand så ditt spö inte viftar honom i ögonvrån när vi rider bredvid varandra?".
Men efter att vi ridit på ridbanan, travat några kilometer ute, modigt mött skotrar och travat en bit hemåt, så var Galishimo äntligen trött. Hans huvud började hänga. Han orkade inte vara tittig. Hans öron slutade spela nyfiket framåt och blev mer avspänt snett bakåtriktade. Han frustade nöjt och gick lydigt på långa tyglar.
Jag kunde bara åka på lösa tyglar och klappa honom och vara jättenöjd över dagen. Det är alltid en seger när Galishimo blir tröttare än mig!
.
Det började med att han var väldigt spänd på ridbanan och fräste runt lite vilket gjorde mig osäker och spänd. Jag skrittade en hel del men vi försökte trava i serpentiner och kringelkrokar och jag försökte känna lugnet. Efter en halvtimme kom Sara och hästen Juan och då slappnade Galishimo av så pass att jag kunde galoppera honom ordentligt, och det var ju precis vad han ville och behövde. Han fick galoppera varv, på varv, på varv och jag satte mig tillrätta i sadeln och åkte bara med och försökte slappna av. Efter 20 minuters lite vildare ridning så kändes han liiite tröttare och vi kunde nöjt bege oss ut ur ridbanan för dagens uteritt.
Det var ett mycket smart drag att rida ordentligt på ridbanan före uteritten för han är betydligt lättare att rida ut på om han inte har överskottsenergi. Vi träffade tre skotrar som genast stängde av motorerna och tog av sig hjälmarna, under tiden vi passerade.
Galishimo glodde mycket förfärat och spänt och jag sade "Jag måste sitta av nu...." till Sara ungefär fem gånger... innan vi insåg att jag faktiskt inte behöver sitta av och att vi kan fortsätta som vanligt. För den lille grå araben höll sig på sin lilla tilldelade metaforiska lydnads-matta. Det vill säga, han gick i rätt riktning och i rätt gångart. Sedan att han hade ögon stora som tallrikar, och höll andan så hårt att magen blev spänd som en trumma, må så vara.
Det är lite svårt att inte se uteritterna som lätta bakslag denna vinter, då jag red honom betydligt mer ute förra året, galopperade massor, och även intervalltränade honom en hel del efter samma sträcka. Men vi kom liksom aldrig riktigt i mål denna vinter. Inte ännu i alla fall. Han är väldigt spänd.
Sara, som varit med oss i några turer, berömde oss helhjärtat och tyckte denna bragd med detta skotermöte, var enormt. Det är skönt med sådana ridkompisar, som ser saker från mitt och Galishimos perspektiv och ser vad som är stort för oss. Själv red hon barbacka på en otroligt lugn och positiv Juan, och behövde aldrig korta tyglarna när vi passerade skotrarna.
Sara har ju verkligen lärt känna mig och Galishimo, och även provridit honom, så hon har insett att han inte är så lätt som han ser ut att vara, vid första anblicken. Idag strök hon Juan mjukt över halsen då och då, när hon red en halvmeter bakom oss, och Galishimo spratt ju till varenda gång hennes hand rörde sig. Så är det med en bakskygg häst, alla oväntade rörelser i ögonvrån väcker reaktioner, och man måste nästan hänga med oss några ridturer innan man inser hur ofta vi påverkas av det. Och att mitt vaksamma förhållningssätt faktiskt har ett skäl och ett syfte och inte är enbart nojjor.
Den absolut vanligaste frågan jag ofta ställer till ryttare jag rider ut med dem är för övrigt:
"Kan du byta spöhand så ditt spö inte viftar honom i ögonvrån när vi rider bredvid varandra?".
Men efter att vi ridit på ridbanan, travat några kilometer ute, modigt mött skotrar och travat en bit hemåt, så var Galishimo äntligen trött. Hans huvud började hänga. Han orkade inte vara tittig. Hans öron slutade spela nyfiket framåt och blev mer avspänt snett bakåtriktade. Han frustade nöjt och gick lydigt på långa tyglar.
Jag kunde bara åka på lösa tyglar och klappa honom och vara jättenöjd över dagen. Det är alltid en seger när Galishimo blir tröttare än mig!
.
Kommentarer
Skicka en kommentar