Det blir ingen ny häst
Nä, det blir ingen ny häst. Skälen är de som jag nämnt tidigare. Jag har ett heltidsjobb och jag ansvarar ekonomiskt över ett ensamhushåll. Jag har teoretiskt råd med en häst till eftersom jag har fått betydligt bättre ekonomi senaste året, men det finns andra saker som jag vill vara säker på att jag har råd med i framtiden. Jag behöver ha råd med en ny bil i framtiden, kanske vill jag ha möjligheten att flytta till en tvåa, och denna dator som jag bloggar från nu går allt långsammare. Jag har också varit intresserad av att exempelvis skaffa Netflix eller HBO, och ha en liten hemmabio i min etta, det hade varit mysigt under nästa vinterhalvår. Grejen är ju den att jag även har ett ganska stort behov av återhämtning efter jobb och Galishimo, ibland.
Beslutet var inte heller så lätt att ta då både Björn och mamma har varit intresserade av att ekonomiskt hjälpa till, om det skulle knipa. Men jag kan inte finna någon god motivering till varför de ska ta sina egna pengar, som de själva arbetar ihop, för att sponsra mina intressen. Vad ger mig den rätten att ta emot pengar av dem? Är min fritid på något vis viktigare än deras? Är mitt behov av ny häst något som de ska anstränga sig för? Om de nu vill använda sina egna pengar för att göra något snällt för mig så är det väl ändå bättre med mindre ekonomiska åtaganden där de inte förbinder sig att hjälpa mig över tid, utan kan göra frivilliga punktinsatser. Att bjuda på lunch någon gång, köpa något plagg, eller en ny taklampa till min etta. Eller kanske följa med på IKEA när jag köpt min egen tvåa. Jag har ju själv haft det lite tightare ekonomiskt och jag har en stor respekt för andras pengar.
Att fatta tunga beslut är en så märklig process. Man tror att det bara är att bestämma sig men det är känslorna som styr. När man är ambivalent så kan man ändra sig fem gånger på en dag och varje gång hoppar hjärtat av glädje eller sjunker som en sten. Ändringarna kommer av sig själva och väldigt spontant samtidigt som sinnet bearbetar de eventuella nya livsvillkoren. För mig är det plågsamt, med dessa snabba vändningar och dessutom vet man ju inte när hjärnan känslomässigt är "klar" med sitt beslut. Dröjer det fem dagar eller fem veckor? Att känslomässigt komma fram till ett beslut går ju varken påskynda eller tvinga fram. I min yrkesroll säger man att någon är i "ambivalensfasen" när man är i detta plågsamma läge av snabba känslomässiga ändringar.
Efter några dagar kände jag mig nu lugnare och trots att beslutet är tungt så känner jag ändå en lättnad. Främst över att slippa vara i den förbannade ambivalensfasen.
En stor hjälp för mig att fatta rätt beslut, var att rida Galishimo med den nya utrustningen och känna att jag sitter lite stadigare. Jag har också varit lite mer uppmärksam på honom och hur vi samspelar tillsammans nu när jag ridit honom, och kanske missar jag lite, med vardagsrutinerna, hur positiv han är till mig. Han står ju alltid och väntar på mig i hagen och han tycker jättemycket om att ridas och pysslas med. Trots att han fyller tio i år så är han barnsligt förtjust över att få uppmärksamhet. Han gör alltid allt han kan för att allt ska bli bra. Må så vara att han har lite för mycket energi ibland och är reaktiv.
Han trivs med mig. Vi har ett band. Jag borde vara riktigt rädd om honom. Han värderar mig.
Beslutet var inte heller så lätt att ta då både Björn och mamma har varit intresserade av att ekonomiskt hjälpa till, om det skulle knipa. Men jag kan inte finna någon god motivering till varför de ska ta sina egna pengar, som de själva arbetar ihop, för att sponsra mina intressen. Vad ger mig den rätten att ta emot pengar av dem? Är min fritid på något vis viktigare än deras? Är mitt behov av ny häst något som de ska anstränga sig för? Om de nu vill använda sina egna pengar för att göra något snällt för mig så är det väl ändå bättre med mindre ekonomiska åtaganden där de inte förbinder sig att hjälpa mig över tid, utan kan göra frivilliga punktinsatser. Att bjuda på lunch någon gång, köpa något plagg, eller en ny taklampa till min etta. Eller kanske följa med på IKEA när jag köpt min egen tvåa. Jag har ju själv haft det lite tightare ekonomiskt och jag har en stor respekt för andras pengar.
Att fatta tunga beslut är en så märklig process. Man tror att det bara är att bestämma sig men det är känslorna som styr. När man är ambivalent så kan man ändra sig fem gånger på en dag och varje gång hoppar hjärtat av glädje eller sjunker som en sten. Ändringarna kommer av sig själva och väldigt spontant samtidigt som sinnet bearbetar de eventuella nya livsvillkoren. För mig är det plågsamt, med dessa snabba vändningar och dessutom vet man ju inte när hjärnan känslomässigt är "klar" med sitt beslut. Dröjer det fem dagar eller fem veckor? Att känslomässigt komma fram till ett beslut går ju varken påskynda eller tvinga fram. I min yrkesroll säger man att någon är i "ambivalensfasen" när man är i detta plågsamma läge av snabba känslomässiga ändringar.
Efter några dagar kände jag mig nu lugnare och trots att beslutet är tungt så känner jag ändå en lättnad. Främst över att slippa vara i den förbannade ambivalensfasen.
En stor hjälp för mig att fatta rätt beslut, var att rida Galishimo med den nya utrustningen och känna att jag sitter lite stadigare. Jag har också varit lite mer uppmärksam på honom och hur vi samspelar tillsammans nu när jag ridit honom, och kanske missar jag lite, med vardagsrutinerna, hur positiv han är till mig. Han står ju alltid och väntar på mig i hagen och han tycker jättemycket om att ridas och pysslas med. Trots att han fyller tio i år så är han barnsligt förtjust över att få uppmärksamhet. Han gör alltid allt han kan för att allt ska bli bra. Må så vara att han har lite för mycket energi ibland och är reaktiv.
Han trivs med mig. Vi har ett band. Jag borde vara riktigt rädd om honom. Han värderar mig.
Kommentarer
Skicka en kommentar