Vad gör han?

Igår kom en barndomskompis på besök, en tjej jag ridit massor med under min tonårstid, och självklart tyckte jag att hon skulle provrida Galishimo. Jag vet att hon har många års ridskoleridning i ryggen, har haft egna, erkänt känsliga hästar, och är duktig på att rida.
"Man får sitta väldigt stilla på Galishimo..." förklarade jag när jag satt på honom och han pinnade på.
"Och så är han väldigt snabb på att gå böjt och svängt om du inte sitter helt centrerat i sadeln..." förklarade jag igen. Galishimo var i gasen och sprang på och var väldigt ambitiös.
"Han verkar lite i farten, man måste sitta ganska djupt i sadeln...." funderade min barndomskompis under tiden jag red.

Sedan fick hon rida.

Och Galishimo ville inte gå framåt. Hon fick driva och driva. Han blev som uppstoppad.
"Sa inte du att han var pigg?"
"Det är han..." svarade jag.
"Helvete vad jag måste driva, jag kommer ju att få träningsvärk om jag ska fortsätta så här..." flåsade hon.

Galishimo såg ut som att all energi totalt runnit ur honom.
"Jag tror inte det är hästen. Jag tror det är du." funderade jag och kände någon slags förvirrad uppgivenhetskänsla, då jag själv inte kunde se vad hon gjorde som fått Galishimo att dö den lilla själadöden. Har hon för korta tyglar? Följer hon inte med i sadeln? Ger hon honom motstridiga signaler?
"Kniper du med knäna?" frågade jag.
"Absolut inte!" sade hon. 
"Ger du eftergift med tygeln?" Frågade jag.
"Det gör jag!" svarade hon och kämpade på.
"Följer du med mjukt i sadeln?" Frågade jag.
"DET TYCKER JAG FAN ATT JAG GÖR!" skrattade hon.

När hon började rida lätt så kom han fram lite mer men inte riktigt sådär som jag känner honom.
"Alltså den här hästen knäcker mitt självförtroende...." pustade hon hjälplöst under tiden Galishimo kringelkrokade sig åt höger och vänster. Hon kämpade fram honom i trav.
"Prova göra en skänkelvikning, han är ganska bra på skänkelvikningar..."
Galishimo svarade genom att genast gå ned i skritt, dra upp huvudet, blåsa upp magen, och nästan stanna av.
"Men alltså VAD ÄR DETTA?!" sa barndomskompisen förtvivlat.
"Om du vill kan jag sitta upp igen och känna på honom..."
"NÄMEN GÖR DÅ INTE DET! JAG VILL BEHÅLLA DEN LILLA VÄRDIGHET JAG HAR KVAR!" skrattade hon uppgivet.

När jag skjutsade henne därifrån så ursäktade jag mig lite.
"Ja... han kan ju plocka självförtroendet ur den mest inbitna ryttare... han kan vara en fjäderplockare."
ursäktade jag honom och hon skrattade bara och sade "Nu vet jag då vad du har att jobba med."

Men nu är ju detta andra gången det hänt den här månaden. Duktiga välmeriterade ryttare sitter på honom och han liksom bara ... dör den lilla hästdöden.

Jag tror jag ska låta bli att låta andra rida honom ett tag. Det känns som att han kanske inte... jag vet inte... trivs? Blir förvirrad? Han borde ju märka av att ryttarna inte är imponerade av honom, direkt...

-