Livet är förändring

Idag tog jag steget mot ACTierps cykelklubb. Jag har anmält mig till Vätternrundan 2011, via deras anmälningsgate och fyllt i ACTierp som min klubbtillhörighet. Allt på inrådan och uppmuntran av Silva. Jag känner att jag kan lita på henne. Hon ger ett så förtroendefullt och seriöst intryck. Titta bara på bilden. Henne kan man lita på. Hon vet vad hon gör. Hoppas jag. Innerligt. Om det nu skulle vara så att hon mot all förmodan inte vet vad hon gör så kan jag ge mig bara den på att man får riktigt roligt oavsett utfall. .

Catharina och terven har inte sett varandra på flera år, men de kände igen varandra direkt... En. Terv. Glömmer. Aldrig. Det var ingen tvekan om saken. Ja det hör väl inte till direkt vanligheterna att jag försöker dra ihop en tjejkväll. Jag brukar inte känna mig bekväm i sådana sammanhang. Åtminstone inte som arrangör. Jag är bara inte den som... gör sådana grejer. Det är inte JAG. Men när Catta är i Uppsala och Runa är i stan, så kände jag det lite som en plikt att se till att vi träffas alla tre. Runa och Catta känner inte varandra, men de är två väldigt intelligenta och orädda tjejer som tänker några steg längre än de flesta jag känner. Jag kunde inte låta bli att se vad som händer om man placerar dem mitt emot varandra vid ett köksbord. Jag såg det inte som en "tjejkväll", jag såg det som ett "socialt experiment". Mitt sociala experiment blev mycket lyckat. Den här kvällen kan jag leva på länge. Runa begrundar samtalsämnet och terven begrundar matresterna. .

Runa gillar att badstranden är tom. Igår var det ett härligt sommarväder. Jag och Runa bestämde oss för att vältra oss lite på badstranden. Till vår förvåning upptäckte vi att den var helt tom. Helt otroligt. Vi bredde ut oss på udden med var sin bok och bara myste av sommarvärmen. Vi tar tyvärr för allvarligt på livet för att gotta oss i lättsmält humoristisk chick-litteratur om än det hade passat bra i solskenet: Runa läste om ledarskap och jag blev fullständigt uppslukad av en 10-årig socialpsykologisk studie av unga jämställda par i sverige. Jag blev väldigt berörd av studien. "Fattar du hur bra vi har det som är singlar? Va? Fattar du vilken jävla TUR vi haft?!" upprepade jag i halvt choktillstånd, likt ett mantra, resten av dagen. Sedan gick jag hem och kramade om min slagborr, mitt manifest för att jag klarar mig själv. "Det kallas kärlek" av Carin Holmberg. En socialpsykologisk studie om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par.

En av Tobbes bekanta hörde av sig. Hon heter Silva och är en duktig cyklist. Jag har haft kontakt med henne förut men aldrig träffat henne. Jag blev lite osäker först och visste inte riktigt hur jag skulle hantera det hela. Jag mailade iväg något luddigt om det här med ex, och hur man ska förhålla sig till exets bekanta, och så vidare. Hon skrattade och sa:"Äh, vi skiter i det där och har roligt i stället!" Så plötsligt var jag i Tierp igen, och hon drog iväg mig på en cykeltur där siktet var inställt på Örbyhus slott. Hon pratade glatt om allt mellan himmel och jord och jag gjorde givetvis det som jag var bäst på: Flåsade. Efter 26 kilometers flåsande svängde vi av till slottet och jag blev helt hänförd av en enormt vacker allé och den vackra byggnaden. Silva berättade entusiastiskt att just här hade Gustav Vasas son Erik XIV fängslats och förgiftats på ärtsoppa. Hon tillade att den här matkulturen med förgiftad ärtssoppa för övrigt varit en lokal sedvänja som folk på orten

Jag tror att jag skaffat mig ovänner i kvarteret. I alla fall de som oroligt ringt till polisen och berättat att en stackars hund står utestängd på en balkong utan möjlighet att komma undan den 30-gradiga solen. Det var ju min hund. Jag hade öppnat balkongdörren för att få luftgenomströmning i den varma lägenheten, och dörren var fixerad vid en metallhake som höll den öppen. Min lilla älskade sabla terv lyckades tydligen gå ut på balkongen, troligen puttade hon på balkongdörren ganska bra för att komma ut, för metallhaken hade gått upp och sedan hade dörren blåst igen av korsdraget. Så hon satt där. I solskenet. Utan möjlighet att komma undan. Med solen som låg på i hettan och dessutom värmen från den solvarma husväggen. Och samtalen ringde in till polisen om att hon inte verkade må bra. Dessutom är hon rädd för främmande människor så jag vet inte vad som skulle ha hänt om någon skulle försöka lyfta bort henne. Så när jag kom hem på lunchrasten möttes jag av en polisbil och... Runa. Ta