Överväldigad och nöjd

Ja det verkar ta några dagar att komma ned på jorden efter detta bröllop! Jag såg inte att det skulle bli så här fint, och trots att vi höll det enkelt så blev det väldigt känslosamt. Inte bara att jag får dela livet med en så fantastisk man som Jonatan, utan även att min avlidna moster Katrin (som dog i bilolyckan i januari 2025) fortfarande lyste med sin frånvaro, och var saknad av många. Man jublade och sörjde om vartannat. Jag fick lite snapsglas från min kusin som tidigare ägdes av Katrin. Det var både sorgligt och fint. 

Men så är ju livet. Man sörjer och är glad, och kasten är ibland tvära och oberäkneliga, och till och med fina. 

Det är i sådana här sammanhang som jag verkligen imponeras av Jonatan också, lite som när vi åkte på resan till Island tillsammans år 2024, och han kommer in i ett nytt sammanhang. Han är så otroligt lugn, positiv, och stöttande mot alla på bröllopet. Han tar alltid ansvar, både i det stora och i det lilla. Hans trygghet och ansvarskänsla är ju något jag alltid upplever i vardagen med honom, men det syns ju på ett annat sätt, när vi kliver utanför vardagen och jag behöver någon att luta mig mot. Han backar inte en tum. Inte för något. När han stod mitt emot mig när vigseln startade, och tittade på mig, både självsäkert, tryggt och lite rörd av ögonblicket, så kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. En så otroligt fin och stöttande man, att han valde just mig! 

Sedan är man klappslut och ska försöka gå till jobbet här på måndag morgon, och vara så normal och så fokuserad man bara kan. 

Men visst är jag överväldigad, fortfarande. Det här blev ett fantastiskt minne för livet!