En fantastisk uteritt och galoppfattning på bana

I söndags var jag äntligen på väg upp på Ares igen. Jag har varit sjuk en vecka och det var verkligen tungt att ligga i sängen så mycket. Även Jonatan har haft det tungt och haft ett par sjukdagar, vi har båda haft feber. Men på söndagen lättade dimman lite, och på eftermiddagen så slängde jag på Ares barbacka-paden och det bettlösa tränset och ledde ut honom. Jonatan följde med, med Sessan, som vanligt. 

Jag hade ingen uppsittningspall och satte mig upp på Ares från fyrhjulingen med ett förvånat skratt. Jag klättrade nämligen upp på pakethållarplatsen längst bak på fyrhjulingen och sade till Ares "Du vet vad du ska göra!" och han sade direkt "Jajjemen!" och ställde sig helt perfekt så jag kunde sätta mig upp på honom från fyrhjulingen. Jag hade inte ens med mig spö så jag kunde korrigera honom, men han ställde sig precis där jag ville att han skulle stå, trots att han aldrig stått så nära fyrhjulingen. Då blev det kli-kalas en bra stund, han är otroligt hjälpsam och det ska ju löna sig!

Sedan red vi ut i skogen och han var piggare än vad han varit tidigare, han skrittade riktigt snabbt och käckt, och om jag inte gjorde förhållningar då och då, så hade han glatt travat iväg med mig. Det märktes att han vilat en vecka. Han är dock otroligt lydig med det bettlösa tränset, så jag känner att vi har fin kontakt och märker ingen större skillnad i just uteritterna jämfört med bett. (Dock vill jag ha bett på dressyrträningen med honom då det känns lättare att särskilja ställande, böjande eller svängande tygeltag. I skogen är det ju alltid svängande tygeltag som gäller så då behöver det inte bli några missförstånd.)

Vid ett tillfälle, nästan när vi var hemma, så blev han rädd för något och gjorde en 90 graders plötslig vändning, han ville nog göra en 180 graders vändning och byta riktning helt, men han stannade av och funderade i stället när han var halvvägs i vändningen. Jag satt fint i barbackapaden och kände mig i balans hela tiden, det kändes jättebra. Jonatan och Sessan hann rädda oss och ställa sig tryggt vid det som han verkade skygga för. Det var lite oklart vad som var läskigt, kanske var det nya lupiner som blommat upp. Min förra häst Galishimo hade ju ibland svårt för vissa nyutslagna blommor, så det var därifrån jag fick tanken. Ares fann i alla fall lugnet väldigt snabbt efteråt i alla fall. Jag kände mig också otroligt nöjd med mig själv. Inga överdrivna rädslor eller olustkänslor. 

Jag kände att jag kunde luta mig lite framåt och lägga en hand på Ares manke och bara låta honom jobba på i terräng och backar, och jag kände för omväxlings skull att jag kunde zoona ut lite och tänka på annat när jag red, jag kunde slappna av och behövde inte koncentrera mig lika mycket på vad som hände med Ares eller vad som hände runt omkring oss. 

Tänk vad mycket som hänt jämfört med förra året. Förra juni, innan Ares fick sin fångdiagnos, så snurrade vi ju runt i Lillskogen på förra stallet, och jag fick samla stort mod för att våga rida "genom byn", dvs några få hus till stallet. Jag blev ganska nervös och väldigt många pass satt jag av tidigt och gick med Ares i stället. 

Nu rider jag barbacka och bettlöst över en asfalterad väg (där 50 km/h precis går över till 70 km/h) in på en liten snäv infart, mellan ett förråd och en segelbåt med presenning, och grannen som har en lös hund som heter Mia utanför... fast Mia är en otroligt fin och trevlig hund, som inte alltid orkar resa sig upp när vi rider förbi, så hon räknas knappt. MEN hur som helst, jag tar mig dit jag ska, jag rider uppför och nedför ganska branta backar barbacka och har det bra! Kilometer efter kilometer! 

En annan sak som jag märker, är att jag inte behöver processa ridpassen mentalt lika mycket efteråt. Jag har ofta tänkt på passen och gått igenom dem i huvudet flera gånger efter att jag ridit, men nu känns det inte lika viktigt. Det behövs ingen "uppladdning" och ingen "urladdning" efteråt. Jätteskönt. 

Apropå uppladdning. Ares har ju fortfarande riktigt charmiga och uppladdade galoppfattningar! Det här är en liten filmsnutt på vårt högra varv som är hans "svåra" varv. Filmen är väl någon vecka gammal från innan jag blev sjuk. Ares känns fantastiskt trevlig och ser även väldigt trevlig ut nu, tycker jag. Han galopperar på små signaler och det blir mycket luft under hovarna på honom! Man ser även på mitt kroppspråk att jag är avspänd och litar på honom. 

Det första vi gjorde när vi båda var friska var att byta ut allt i ligghallen åt dem också. Vi mockar där flera gånger i veckan men byter ut allt från grunden, ungefär var tredje månad. Det är så skönt att se dem trivas och vilja vara i ligghallen! 

Så... kortfattat så är livet väldigt bra nu. Jag var ju lite sjuk men det blir de flesta några gånger per år. Men annars är jag otroligt glad och nöjd över hur vardagen ser ut!