Jag drömde om Galishimo


Jag drömde om Galishimo i natt igen, mitt arabiska fullblod som fick akut tarmvred, och som jag var tvungen att avliva akut i juli 2022. Jag pratar mer än gärna om honom fortfarande. 

Jag drömde om att han var i en stor hage på en ridskola och hade blivit skrämd av en elev och sprang runt, ingen kunde fånga honom. 

"Det är ingen fara, så snart han ser mig så kommer han att komma till mig." sade jag lugnt och gick ut i hagen. Och så lyfte han sitt vackra vita huvud och tittade på mig, som han gjort tusentals gånger förut, och kände igen mig. Som han gjort tusentals gånger förut. Och kom till mig. Som han alltid gjorde. Ända sedan han var två år och jag hämtade honom hos uppfödaren, har han höjt huvudet, sett mig, och kommit till mig. Ibland med en igenkännande ljus gnäggning, och ibland med bara ett ivrigt nickande huvud. 

Galishimo lärde sig även känna igen min bil och stallkompisarna sade att han även brukade gnägga till min bil när jag körde in på stallplanen, det var ett stall med 30 hästar så ni kan ju föreställa er hur många bilar som passerade där. Han var så smart. När jag bytte bil så tog det bara några veckor så gnäggade han åt den nya bilen jag hade. 

Jag drömde att jag tog på honom den vackra sadeln på bilden, som jag inte längre äger, och tog honom i de långa westerntyglarna, och sade "Nu går vi på kurs och visar vad vi kan!" och Galishimo såg så nöjd ut. Han gillade att åka på kurs när han blev äldre, det blev många trivselfrustningar under uppvärmningen. Han var så duktig på slutet. Allt var så välbekant, det kändes som att det var här jag hörde hemma, och känslan var så verklig. Elva år fick vi tillsammans och de sista åren kände vi varandra utan och innan.  

Och så försökte jag återberätta det hela till Jonatan men började gråta och fick avbryta mig. 

Jag önskar att Galishimo hade varit kvar med mig. Jag tror vi hade våra bästa år tillsammans kvar. Han skulle ha fyllt 17 år i år, om han hade överlevt, och det är verkligen ingen hög ålder på en arabhäst. 


Ibland har jag tänkt

att den dagen jag blir gammal och dör

så kommer jag inte se bortgångna anhöriga vid min sängfot 

utan vandra på en grön äng 

och se hans vita vackra huvud lyftas 

när han känner igen mig. 


.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J...
Läs mer

Att det kan gå så fel

Bild
När jag var 20 år, vilket börjar vara hela 24 år sedan, så körde jag bil i Västerbotten för att hämta en vän från flygplatsen. Det var snöigt och bilvägen var kuperad, och det var mörkt dessutom. Jag försökte köra så försiktigt jag kunde. Men det är svårt att kunna allt när man är ung, och när jag kom till en nedåtlutad, brant backe med en kurva, mitt i skogen, så blev jag rädd. Trots att jag tyckte att jag körde bilen långsamt så gick allt plötsligt för snabbt och jag ställde mig på bromsen i panik. Jag tänkte att jag klarar aldrig kurvan. När man är äldre och van det norrländska underlaget så känner man instinktivt att panikbroms på snöigt underlag aldrig är en bra idé. Däcken kan låsa sig och är underlaget isigt så glider man bara ännu värre än om man hade rullat bilen och försökt att styra den, om man hade pumpat försiktigt med bromsen för att hitta ett fäste. När man är ung tänker man inte så. Bromsen blir ens enda lösning och beslutet fattas på en millisekund och på instinkt. Bil...
Läs mer

Nu kom glädjen!

Bild
  Jamen glädje är ju inte ett tillstånd som man ständigt bär på. Glädjen har varit blandad med andra känslor under 2025. Först sorg när min moster dog i den tragiska bilolyckan, mest för att se min mamma, och min mosters man, kämpa för att få tillbaka fotfästet.  Sedan fick ju Ares fång och jag var otroligt ledsen i fyra dagar. Vissa nätter låg jag vaken och grät och oroade mig över hur det skulle gå för Ares och hur jag skulle orka med alla förändringar som kommer att behöva följa med hans nya behov. Sedan insåg man ju att vi behöver förändra några saker för att få en långsiktigt hållbar vardag. Och det är ju i och för sig glädjande att se en ny väg och ta en ny riktning... Men ärligt talat, det har varit otroligt mycket jobb hela sommaren och hösten, för att komma där vi är idag. Jonatan har på många sätt slitit hårdast och spenderade fyra veckor i en liten grävskopa och olidlig sommarvärme, bara för att få bort sten från den tilltänkta hagen.  Så glädjen ställer man li...
Läs mer