Inget rädsle-snack!

Igår var jag inte riktigt heller i form. Jag hade lite huvudvärk och kände mig slö. Men jag märkte en stor skillnad i mitt beteende med Ares! 

Så här brukar det vanligtvis gå när jag har en dålig dag: 

1. Jag blir ridrädd. 

2. Jag måste prata om att jag är ridrädd. 

3. Jag måste ta ridningen i etapper och inte se hela passet framför mig, för då blir jag överväldigad. 

Detta innebär att jag har tränat in ett "ridrädsle-snack" som Jonatan känner väl igen och som är ganska invant nu. Det kommer oftast när jag ska sadla, för att sadla är lite av en trigger som kan starta ridrädslan. Men nu har jag lärt mig gå runt den triggern och när jag sadlar så säger jag oftast högt till Jonatan "Bara för att jag tar på sadeln så behöver jag inte rida. Han kan få ha sadel ändå." dvs jag försöker mentalt ta ridningen i etapper och försöker att inte tvinga mig att rida. Sedan jobbar jag vidare med mina små etapper. Exempelvis "Bara för att vi går till ridbanan, så behöver jag inte sitta upp". Det är också en trigger när jag är ridrädd. Att gå dit. Men det har vi löst supersmidigt genom att ha longerlina och longerspö i bomhuset vid ridbanan, så jag vet att det går longera Ares i stället, om vi har en dålig dag. Sedan brukar jag säga "Bara för att jag sitter upp, så behöver jag inte utmana mig i ridningen." och någonstans där brukar ofta rädslan lossna lite och jag kan ofta rida på väldigt bra. Det är stegen MOT ridningen som brukar vara jobbigast för mig. Och det kommer oftast om jag inte känner mig i bra fysisk form. 

Idag sadlade jag Ares med en trött känsla i kroppen och gick med honom till ridbanan och satt upp direkt. Trots att jag kände mig spak. Ingen ridrädsla triggades igång. Inget rädslesnack om att ta passet i etapper. 

Sedan värmde jag upp i frisk trav på lösa tyglar, tog en paus, och sedan tränade jag Ares att fortsätta galoppera längre stunder på ridbanan, med mig på ryggen, så vi rusade runt där några varv så Ares blev rejält flåsig. Redan i början av galoppträningen så kom en sprängande huvudvärk och jag kände verkligen att jag inte var i skick att rida bra nu. 

Vad gjorde jag då? Med sprängande huvudvärk och galopperande häst? Jo jag reste mig mjukt i sadeln, släppte tyglarna lite till, och höll fast mig i manen och lät Ares rulla på i galoppen ändå. Jag "ful-red" och åkte passivt med bara. Sedan tog vi en paus och han stod med huvudet sänkt och pustade nöjt ut, och jag försökte lägga mig lite över halsen på honom och krama honom och hoppades att den framåtstupande ställningen skulle ge lite mer blod till huvudet så huvudvärken skulle ge sig. 

"Fyyy vilken huvudvärk jag haar!" gnällde jag till Jonatan under tiden Ares flåsade under mig. 

Sedan tog jag och galopperade ca sex varv i andra hållet. Samma där. Lösa tyglar, händerna i manen, ful men följsam lätt sits. Sprängande huvudvärk som dunkade i huvudet. Huvudsaken kändes vara att Ares får sin stärkning i galoppen så han blir stark i den. Stilen och formen bryr vi oss inte om idag. 

Sedan gick vi hem och Ares var jättenöjd. Han hade fått jobba och galopperat mer än någonsin, om än det fortfarande inte är särskilt mycket då vi inte tränat på det jättemycket ännu. Jag satt passivt uppepå och gav honom bara ny galoppskänkel när han bröt av. Med en ordentlig huvudvärk. 

Men jag är så otroligt tacksam att jag är så trygg med honom! En granne körde med motorgräsklippare och jag klarade även det utan att bli orolig. 

Hade det inte känts som huvudet sprängts i småbitar så hade jag varit nöjdare än någonsin!