Han fortsätter vara duktig
Det var mörkt och slaskigt ute. Jag var tung och trött efter arbetet. Att resa sig från sängen efter middagen, och åka till hästen kändes nästan omöjligt. Det hade varit så mycket bättre att vara kvar hemma denna torsdagskväll än att åka iväg. Bilen hade immat igen. Jag slog på vindrutetorkaren då det slog snöblandat regn mot rutan.
"Gud vad andra har det bättre." tänkte jag i självömkan när jag rullade in bilen mot stallet. Alla som inte har häst måste ha det mycket mysigare än vad jag har det. De som kan stanna hemma. Eller åker på sina gym inomhus i stället. Eller de som har ridhus...
Sedan möts jag av ett helt gäng glada ryttare som också är i stallet denna torsdagskväll. Alla är glada och trevliga. Alla hjälper varandra. Alla berättar med stolthet om sina fina hästar. Ingen häst är mindre värd än den andra. En tjej berättar med stolthet om sin fantastiska nordsvenska travare för en annan tjej som rider en sagolik Frieserhäst importerad från Holland. Alla är lika mycket värda. Alla är välkomna dit.
Jag dras med i stämningen. Jag pratar och skrattar. Galishimo känner igen min röst så när jag går till hagen så står han redan otåligt och väntar vid grinden, ivrig att få vara med. Jag ryktar, sadlar och tränsar honom. Sedan slår vi slår följe med Frieserhästen ut på fältet, och jag föreslår att vi rider åt var sitt håll, och tränar var för sig, för att träna Galishimo att lyssna på mig och inte försöka hålla sig till dem. Tjejen nickar och lovar att hålla ett öga på Galishimo om saker går överstyr. Om han börjar skena tillbaka mot dem.
Det gör han inte. Han är alldeles för snäll. Han blir ängslig och nervös när vi byter riktning och rider iväg ensamma, i mörkret, på egen hand. Men han bråkar inte. Han bara berättar att det känns hemskt otryggt att vi lämnar flocken. Och det måste han ju få säga. Sedan rider vi på som vanligt och jag förvånas över hur mycket finare han blir för varje pass. Vi travar och travar, precis som igår. Han kämpar och snubblar ibland och frustar nöjt över att få arbeta. Han får höra hela tiden att han är en jätteduktig häst. Snart kan vi även galoppera. Snart är vi där.
Jag njuter verkligen av att rida honom. Åh, vad jag njuter. Jag känner mig som en duktig ryttare som vågar mig ut ensam med honom i mörkret. Jag känner att jag är modig som vågar utmana honom mer och mer. Jag känner mig duktig när jag sitter på honom och att jag kan slappna av när han blir orolig.
Den första januari 2014 vågar jag inte sitta upp på honom. Jag försöker men bryter nästan ihop. Jag börjar skaka i kroppen och pulsen skenar iväg. Sex veckor senare rider jag glatt runt på honom, ensam i mörkret. Tryggt förvisad om att jag klarar det här, och att min unghäst klarar det här.
Det är bara så underbart.
.
"Gud vad andra har det bättre." tänkte jag i självömkan när jag rullade in bilen mot stallet. Alla som inte har häst måste ha det mycket mysigare än vad jag har det. De som kan stanna hemma. Eller åker på sina gym inomhus i stället. Eller de som har ridhus...
Sedan möts jag av ett helt gäng glada ryttare som också är i stallet denna torsdagskväll. Alla är glada och trevliga. Alla hjälper varandra. Alla berättar med stolthet om sina fina hästar. Ingen häst är mindre värd än den andra. En tjej berättar med stolthet om sin fantastiska nordsvenska travare för en annan tjej som rider en sagolik Frieserhäst importerad från Holland. Alla är lika mycket värda. Alla är välkomna dit.
Jag dras med i stämningen. Jag pratar och skrattar. Galishimo känner igen min röst så när jag går till hagen så står han redan otåligt och väntar vid grinden, ivrig att få vara med. Jag ryktar, sadlar och tränsar honom. Sedan slår vi slår följe med Frieserhästen ut på fältet, och jag föreslår att vi rider åt var sitt håll, och tränar var för sig, för att träna Galishimo att lyssna på mig och inte försöka hålla sig till dem. Tjejen nickar och lovar att hålla ett öga på Galishimo om saker går överstyr. Om han börjar skena tillbaka mot dem.
Det gör han inte. Han är alldeles för snäll. Han blir ängslig och nervös när vi byter riktning och rider iväg ensamma, i mörkret, på egen hand. Men han bråkar inte. Han bara berättar att det känns hemskt otryggt att vi lämnar flocken. Och det måste han ju få säga. Sedan rider vi på som vanligt och jag förvånas över hur mycket finare han blir för varje pass. Vi travar och travar, precis som igår. Han kämpar och snubblar ibland och frustar nöjt över att få arbeta. Han får höra hela tiden att han är en jätteduktig häst. Snart kan vi även galoppera. Snart är vi där.
Jag njuter verkligen av att rida honom. Åh, vad jag njuter. Jag känner mig som en duktig ryttare som vågar mig ut ensam med honom i mörkret. Jag känner att jag är modig som vågar utmana honom mer och mer. Jag känner mig duktig när jag sitter på honom och att jag kan slappna av när han blir orolig.
Den första januari 2014 vågar jag inte sitta upp på honom. Jag försöker men bryter nästan ihop. Jag börjar skaka i kroppen och pulsen skenar iväg. Sex veckor senare rider jag glatt runt på honom, ensam i mörkret. Tryggt förvisad om att jag klarar det här, och att min unghäst klarar det här.
Det är bara så underbart.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar