Ett tillstånd av sprickfärdighet

Så snart jag kört upp på uppfarten till stallet så höjdes ett ljust grått huvud från höbalen. Galishimo känner tydligen igen min bil. Jag har inte varit hos honom på en vecka. Inte illa pinkat av honom att känna igen min bil då det finns trettio hästar i stallet med ryttare och medryttare. Under tiden jag stoppar in sladden till motorvärmaren så skriker han, ljust och barnsligt:
"Ihhh!!" skriker han och väntar på respons. Jag börjar fnittra för mig själv.
"Ihhh???" frågar han igen.
"Hej gubben!" svarar jag hjärtevarmt och han blir ivrig och han skyndar sig till utgången av hagen. Trots att hagen är full med mat och hästkompisar.
"Men vännen, jag måste in och hämta grimma och grimskaft först" förklarar jag, när han ledsamt tittat efter mig när jag går in i stallet, han ser nästan ut att hålla andan.

"Ihhhh!!" skriker han lättat så snart jag kommer ut igen med grimman och sedan kommer välkomsdansen och hans lite dovare och manliga:
"Höhöhö!"

Det är det som är grejen med araber. De saknar verkligen en när man är borta. Galishimo måste ha någon slags tidsuppfattning och noterat att jag inte varit hos honom på ett tag och på något sätt så blir han extra glad när vi äntligen ses. Trots att andra tjejer tagit hand om honom alldeles utmärkt. Han är min häst. Så är det bara.

(Min fina kille från april 2015...)

Sedan dansade han in i stallet och trampade runt och såg sprickfärdig ut när jag ryktade och kliade honom. Han såg även sprickfärdig ut när jag sadlade honom och ännu mer sprickfärdig när jag satt upp.

Sedan kändes han sprickfärdig att rida. Vilket jag dessvärre inte uppskattar. Alls. Vi är inte riktigt där ännu. Trots Galishimos ambitioner att skydda mig från allt ont. För det är ju det han vill göra. Han vill skydda sin fina ryttare från alla snöklumpar, snöflingor och annat otyg som kan krossa vår lycka.

Efter en halvtimme, vilket är halva tiden motför den vanliga tiden jag brukar rida, så kände jag mig nöjd. Galishimo hade dock definitivt mer att ge. Han dansade in i stallet och dansade in i boxen och åt med glädje och dansade sedan ut i hagen.
"Det blir bättre när jag blir friskare, det är bara den här förkylningen." snörvlade jag ifrån mig och pussade honom på mulen. Han såg ut att förstå precis vad jag menade.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer