Tårar


Jag har aldrig gråtit i samband med en flytt förut. Någonsin. Alltså ni vet det där sentimentala tacksamhetsgråtet, det har inte varit min grej. Förut alltså. Men nu var det tydligen helt plötsligt min grej. Jag lyckades försena flyttningsarbetet genom att sentimentalt gråta som Lille Skutt vid åtskilliga, men väl valda, tillfällen.


Som när jag skulle lämna TV:n och några böcker till Runa. Jag försökte desperat behålla en värdig min vid köksbordet när vi skulle dricka en kopp The men tårkanalerna öppnades som kranar, och jag blev i det närmsta generad över det hela. Per fick stryka mig över ryggen och Runa försökte förtvivlat peppa mig



Det tomma köksgolvet är tydligen också en bra plats att gråta på. Jag har gått omkring och smågrinat lite här och var. Karin undvek jag brutalt eftersom jag visste att flyttarbetet skulle försenas med minst två timmars gråtande om jag skulle behöva säga hej då till henne. Då var det lättare att säga ett vagt "Vi syns väl..." på fredagen när vi shoppade i Uppsala, med något väldigt tunt löfte om att jag skulle åka förbi henne innan flyttlasset bar av.



Med nöd och näppe lyckades jag hålla mig när en lite mer avlägsen bekant kom med en inslagen present och ett välskrivet kort. "Vi känner inte varandra så bra men vissa personer tycker man bara om ändå!" förklarade hon för Per och jag kämpade förtvivlat emot en darrande underläpp och fördämningarna i ögonen.



Per fick igång min gamla rostiga bil (Toyotan från -86 som råkade äta upp hela min semesterkassa i somras) och sex timmar efter schemat så puttrade jag iväg på vägen mot norrland.



Jag grät en vända till när jag såg "Östhammar"-skylten i backspegeln. För det var ju precis då och i det ögonblicket som min verklighet förändrades


från "jag bor i Östhammar" till


"Jag har bott i Östhammar."



    • Kommentarer

    Skicka en kommentar

    Populära inlägg i den här bloggen

    Planering med att måla hästtransport

    Bild
    Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
    Läs mer

    Den där silverbjälken

    Bild
    Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
    Läs mer

    Flashback

    Bild
    Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
    Läs mer