Det dåliga sadelläget
I helgen har jag provat både dressyrsadeln som jag haft sedan tidigare, och westernsadeln som jag haft det senaste halvåret. Tyvärr så kändes inte dressyrsadeln bra, den rörde sig väldigt mycket på Galishimos rygg, mer än tidigare, och det kändes som att jag satt och gnussade med min vikt för långt fram på hans manke. Kan ju säga att Galishimo var nöjd och glad oavsett så han gjorde sitt bästa.
Foto: Maud Holmgren.
Men jag var inte nöjd, lite lätt deppad faktiskt.
Foto: Björn
De åtta år jag haft Galishimo har jag haft otaliga sadlar. Jag har sällan köpt en dressyrsadel utan att den blivit utprovad av en legitimerad sadelprovare som jobbat med detta på heltid, och enligt skolboken gör jag alla rätt. Det är väl bara det att Galishimos kroppsform inte riktigt följer skolboken. Han smalnar av framme och har små bogblad och liten manke, samtidigt som magen trycker på, och så har han en väldigt kort, rak rygg. Det gör egentligen att de flesta "moderna" sadlar inte passar honom. Han passar bättre med flackare sadel av modell bladsadel, eller som i mitt fall, westernsadel.
Efter att ha tittat på bilder och diskuterat med hans sadelutprovare (som han haft sedan fem år tillbaka, självklart den bästa i regionen) och diskuterat svanskappa, sitspåverkan, rörelsemönster och givetvis även Galishimos kropp... så... ja. Hon är givetvis öppen för att vi fortsätter leta men säger även att hon inte ser någon lösning på problemet som det ser ut nu.
Jag kan lägga till och säga att jag deppade en hel del på kvällen efter att jag ridit med dressyrsadeln. Jag ville verkligen ha en allroundhäst att rida dressyr med, hoppa och även köra. Jag vill gå på kurser i den lokala ridskolan och jag ville tävla lättare tävlingar. Ju längre jag kämpar med Galishimo ju fler dörrar stängs av olika skäl. Det är riktigt jobbigt när livet inte blir som jag tänkt. Och som vanligt vill jag inte ge upp utan försöka finna ett sätt att rida honom som är trevligt för oss båda.
Det får väl bli ett omtag med westernridning. Det är lite synd för westernkulturen har verkligen inte imponerat på mig hittills. Information är svårtillgänglig och kunskapsbanken verkar oorganiserad. Det verkar finnas inre kretsar som sitter på information som yttre kretsar inte kommer åt. Tyvärr. Exempel på detta är regelboken som är extremt svårtillgänglig.
Sadelutprovaren tipsade om working equitation men det känns som att den typen av träning ger bäst resultat om man hade tillgång till en egen ridbana och slapp bygga fram och plocka undan hinderbanan varenda gång man ville träna. Nu ska jag ju samsas med 25 andra hästar på ridbanan och långt ifrån alla vill ha hinder, slalompinnar, grind, roundpen och annat framme. Eller så hyr jag en gräsplätt och bygger en egen working equitation - bana och hoppas att folk vill betala en slant för att använda den. Det känns dock som en extremt långsökt lösning på ett sadelproblem...
.
Men jag var inte nöjd, lite lätt deppad faktiskt.
De åtta år jag haft Galishimo har jag haft otaliga sadlar. Jag har sällan köpt en dressyrsadel utan att den blivit utprovad av en legitimerad sadelprovare som jobbat med detta på heltid, och enligt skolboken gör jag alla rätt. Det är väl bara det att Galishimos kroppsform inte riktigt följer skolboken. Han smalnar av framme och har små bogblad och liten manke, samtidigt som magen trycker på, och så har han en väldigt kort, rak rygg. Det gör egentligen att de flesta "moderna" sadlar inte passar honom. Han passar bättre med flackare sadel av modell bladsadel, eller som i mitt fall, westernsadel.
Efter att ha tittat på bilder och diskuterat med hans sadelutprovare (som han haft sedan fem år tillbaka, självklart den bästa i regionen) och diskuterat svanskappa, sitspåverkan, rörelsemönster och givetvis även Galishimos kropp... så... ja. Hon är givetvis öppen för att vi fortsätter leta men säger även att hon inte ser någon lösning på problemet som det ser ut nu.
Jag kan lägga till och säga att jag deppade en hel del på kvällen efter att jag ridit med dressyrsadeln. Jag ville verkligen ha en allroundhäst att rida dressyr med, hoppa och även köra. Jag vill gå på kurser i den lokala ridskolan och jag ville tävla lättare tävlingar. Ju längre jag kämpar med Galishimo ju fler dörrar stängs av olika skäl. Det är riktigt jobbigt när livet inte blir som jag tänkt. Och som vanligt vill jag inte ge upp utan försöka finna ett sätt att rida honom som är trevligt för oss båda.
Det får väl bli ett omtag med westernridning. Det är lite synd för westernkulturen har verkligen inte imponerat på mig hittills. Information är svårtillgänglig och kunskapsbanken verkar oorganiserad. Det verkar finnas inre kretsar som sitter på information som yttre kretsar inte kommer åt. Tyvärr. Exempel på detta är regelboken som är extremt svårtillgänglig.
Sadelutprovaren tipsade om working equitation men det känns som att den typen av träning ger bäst resultat om man hade tillgång till en egen ridbana och slapp bygga fram och plocka undan hinderbanan varenda gång man ville träna. Nu ska jag ju samsas med 25 andra hästar på ridbanan och långt ifrån alla vill ha hinder, slalompinnar, grind, roundpen och annat framme. Eller så hyr jag en gräsplätt och bygger en egen working equitation - bana och hoppas att folk vill betala en slant för att använda den. Det känns dock som en extremt långsökt lösning på ett sadelproblem...
.
Du har inte testat en akademisk sadel någon gång? Jag har en som passar hästar med kortare anläggningsyta. Det var den ända sadel som jag hittade och passade min kallblodstravare med kort rygg och ingen manke.
SvaraRaderaTack för ditt goda råd! Jo jag upplever att "bladsadlar" sitter mycket bättre än engelska sadlar. Jag tror absolut att akademiska sadlar kan passa bra. Förmodligen lika bra som westernsadlarna. Problemet kvarstår väl dock om att engelsk dressyr och hoppning inte är ultimat att utöva i de sadlarna. Men Galishimo skulle bli fruktansvärt söt i utrustningen. ;)
Radera