En inblick i westernkulturen
I går utforskade jag westernvärlden i några ytterligare trevande steg. Min bil är ju trasig så jag fick skjuts av Sara till ett ridhus där det hölls träning i westernridning. Detta var inte något som tydligt annonseras ut offentligt, och jag inte hade haft en aning om att träningstillfället ens fanns om det inte vore för Sara som berättade att hon skulle dit och titta, och bjöd mig att följa med henne. Så jag är mycket tacksam över detta.
Det är inget fel på westernryttares välvilja åtminstone. Det gäller tydligen bara att få en fot in.
Sedan spenderades hela förmiddagen på en läktare. Mitt vanliga intryck av att vara på en läktare på en clinic, eller en träning, är att man sitter tyst och lyssnar på tränaren som hjälper olika ekipage och förklarar hur man kan få hjälp med vad, på vilket sätt. Just denna clinic var annorlunda. Jag vet inte om den var representativ för alla träningar eller om den var ett undantag; Läktaren var en plats för alla westernentusiaster att ses och livligt prata om vad som hänt med deras hästar och deras träning på sista tiden. Onekligen roande anekdoter och väldigt positiva tillrop. Jag tror jag varit på fester som varit mer lågmälda när folk minglat. Jag har definitivt varit på fester med tråkigare människor än denna färgglada hop. Addera tre glada hundar. Några blev nyfikna på min arab och mitt nya intresse för westernridning. Några var nya för varandra och pratade entusiastiskt om sina hästar. Det fikades och skrattades.
Någonstans i bakgrunden kunde man ana en ganska tystlåten tränare stå med en kaffe i handen och med långsam norrländska instruera ekipagen som kom och gick. Utan att använda allt för målande ord. Många ekipage såg riktigt vassa ut och man blev inspirerad av mycket välskolade och lydiga westernhästar, det var verkligen ingen lekstuga på ridbanan utan tydlig struktur och tydliga övningar. Vad tränaren dock sade och tyckte kunde jag inte riktigt urskilja. Det verkade vara mellan honom och ekipagen.
Ska jag summera mitt intryck av att ha tittat på kursen så verkar det vara ganska uppsluppen kultur jämfört med den engelska ridningen. Det kan kännas lite befriande. Det verkar inte ligga lika mycket prestige och status i dyra hästar med fin utrustning. Kallblod, varmblod och korsningar samsades med quarterhästar. Uttryck, aktion och benlyft var inte prioriterade områden. Det kändes också lite befriande.
Sedan fick jag skjuts hem, cyklade till stallet, och tog hand om Galishimo och Cecilias häst Quattro. Jag kände mig lite febrig och trött igen men Galishimo gnäggade lyckligt och överväldigat över att få se sin matte igen så det mesta släppte. Vi red lite på ridbanan och jag hade kvar lite av den goda, lugna, magkänslan jag förut hade när jag red Ebbas häst Rand. Så jag skulle vilja säga att passet kändes avspänt och hyfsat kontrollerat. Verkligen något jag hade vågat presentera inför westernvärldens läktare. Med fika, hundar och allt. Jag vet ju nu att ingen tittar särskilt noggrant eller dömande.
Det är inget fel på westernryttares välvilja åtminstone. Det gäller tydligen bara att få en fot in.
Sedan spenderades hela förmiddagen på en läktare. Mitt vanliga intryck av att vara på en läktare på en clinic, eller en träning, är att man sitter tyst och lyssnar på tränaren som hjälper olika ekipage och förklarar hur man kan få hjälp med vad, på vilket sätt. Just denna clinic var annorlunda. Jag vet inte om den var representativ för alla träningar eller om den var ett undantag; Läktaren var en plats för alla westernentusiaster att ses och livligt prata om vad som hänt med deras hästar och deras träning på sista tiden. Onekligen roande anekdoter och väldigt positiva tillrop. Jag tror jag varit på fester som varit mer lågmälda när folk minglat. Jag har definitivt varit på fester med tråkigare människor än denna färgglada hop. Addera tre glada hundar. Några blev nyfikna på min arab och mitt nya intresse för westernridning. Några var nya för varandra och pratade entusiastiskt om sina hästar. Det fikades och skrattades.
Någonstans i bakgrunden kunde man ana en ganska tystlåten tränare stå med en kaffe i handen och med långsam norrländska instruera ekipagen som kom och gick. Utan att använda allt för målande ord. Många ekipage såg riktigt vassa ut och man blev inspirerad av mycket välskolade och lydiga westernhästar, det var verkligen ingen lekstuga på ridbanan utan tydlig struktur och tydliga övningar. Vad tränaren dock sade och tyckte kunde jag inte riktigt urskilja. Det verkade vara mellan honom och ekipagen.
Ska jag summera mitt intryck av att ha tittat på kursen så verkar det vara ganska uppsluppen kultur jämfört med den engelska ridningen. Det kan kännas lite befriande. Det verkar inte ligga lika mycket prestige och status i dyra hästar med fin utrustning. Kallblod, varmblod och korsningar samsades med quarterhästar. Uttryck, aktion och benlyft var inte prioriterade områden. Det kändes också lite befriande.
Sedan fick jag skjuts hem, cyklade till stallet, och tog hand om Galishimo och Cecilias häst Quattro. Jag kände mig lite febrig och trött igen men Galishimo gnäggade lyckligt och överväldigat över att få se sin matte igen så det mesta släppte. Vi red lite på ridbanan och jag hade kvar lite av den goda, lugna, magkänslan jag förut hade när jag red Ebbas häst Rand. Så jag skulle vilja säga att passet kändes avspänt och hyfsat kontrollerat. Verkligen något jag hade vågat presentera inför westernvärldens läktare. Med fika, hundar och allt. Jag vet ju nu att ingen tittar särskilt noggrant eller dömande.
Kommentarer
Skicka en kommentar