Jag heter Katarina, är 43 år, och håller bloggen som en slags offentlig dagbok, som fått rulla på, genom åren. Jag och Jonatan har en Welsh cob som heter Ares f.2020 och en American Painthorse som heter Sessan f. 2023. Vi har också två fina bordercollies, och jobbar mycket med en gård i Sjöbotten.
Långsamt bättre
Hämta länk
Facebook
X
Pinterest
E-post
Andra appar
Igår totalkraschade jag, men idag så blev det lite bättre. Denna feber. Man kan inte slåss emot den och om jag stressar för att jag har den så blir jag inte friskare. Morgonen började i alla fall riktigt bra, Björn har fått köpa en bil av sin far, och det var ingen dålig bil! Björns tidigare bil har jag verkligen inte gillat. Den hade med råge passerat 40.000 mil, saknade AC och man fick skrika för att göra sig hörd i den. Den här bilen har gått betydligt mindre mil än min Honda, var ljus och fräsch invändigt, tyst, bekväm, och självklart kollade jag upp om den fick dra min hästtransport på B-körkort. Det fick den!
Sedan så åkte vi till stallet och löslongerade Galishimo. Ebba tog honom på en barbackatur igår när jag inte orkade rida och promenerade bredvid, det gick väl ganska bra förutom lite trassel när han drabbades av akut hemlängtan samtidigt som han inte ville lämna mig... samtidigt som han ville springa hem... samtidigt som han ville stanna... eller springa. Stackars arabhäst. Alla dessa val. Han steppade på stället 50 meter framför mig och vände huvudet regelbundet mot mig för att ge mig "blicken". Blicken som betyder "Men skynda dig, för fanken!" Jag vägrade skynda mig. För fanken.
När jag löslongerade honom idag så var han lugnare. Men det lilla hindret börjar skapa oro hos honom igen så vi fick sänka det till markhöjd igen för han började bara springa undan. Han är verkligen ingen hoppare. Vi får se om jag pausar hoppningen ett tag eller om jag bara sänker den till 15-20 centimeter igen. Jag tror den var på ca 40 idag. I övrigt så är han kanonfin på löslongeringen. Här kommer ett litet klipp!
Flätorna håller sig också långa. Jag tror det blir att göra små "paket" av dem till hösten och lämna dem orörda ett par veckor så de växer lite ostört ett tag. Japp, det blir små bandageförpackningar till vintern. Det kommer att se väldigt lustigt ut.
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Jag kommer att stänga av kommentarerna för ett tag, då jag vet att detta kan väcka känslor, och jag vill inte ha detta kommenterat eller kritiserat, då det gör ont som det är. Men situationen med gårdskatterna tog en olycklig vändning. Vi bor ju inte på gården, men har löst gårdskatternas situation med att ge dem fri tillgång på mat och vatten, och de har sedan tidigare en kattlucka så de kan gå in och ut ur när de vill. Vi har varit där på helgerna och tagit hand om dem och gården. Katterna har inte gått på kattlåda under sina liv, och är alltså inte konstaterat rumsrena för att bo inne, och det har visat sig försvåra möjligheterna att skänka bort dem. De är dessutom väldigt fästa vid varandra då de är syskon. Men vi har kastat ut lite flöten under detta år och försökt finna någon som kan tänka sig att ha dem. Det är varken jag eller Jonatan som skaffat dem utan vi har "ärvt" dem. Situationen med fri tillgång på mat och en öppen kattlucka har tyvärr lett till att en grannk
Kommentarer
Skicka en kommentar