Det blev värre
Den här febern som småputtrat i bakgrunden har nu lite vackert blommat ut till en fulländad frontalkrock. Jag har vilat i dagarna tre. Det som är jobbigt med att ha den här talangen att bli "avslappnings-sjuk", dvs att fysiskt kunna skjuta på infektioner, är att man aldrig känner någon belöning när man väl tar det lugnt. Man blir ju sjuk då. Vem vill det, liksom?
Det är små petitesser i livet som verkar ha vispat på anspänningen, när jag redan var stressad efter jobbet. Bilen blir inte lagad. Björn fick bogsera den genom staden. Mekanikern är sur eftersom jag inledningsvis bara ringde över att en gul motorlampa lyste och sedan kom med en okörbar bogserad bil. Originalnyckeln till bilen har hamnat hos fel mekanikerfirma (med samma namn) som har sommarstängt och kan inte lämna tillbaka nyckeln från inkastet. Min extranyckel var bara en prydnadsnyckel, enligt mekanikern. Andra små petitesser har varit att jag fick hyra en jättedyr bil som bara gått 500 mil, vilket kostade en hel del, och att jag blev för sjuk för att nyttja den. Så jag har hyrt en dyr bil som mest stått som prydnad på gästparkeringen utanför huset i tre dagar. För 2500 kronor. Utan att knappt användas.
Sedan små, små, saker som i sina enskilda händelser bara varit små droppar av missöden, men om bägaren redan är full med smådroppar så rinner bägaren över för minsta lilla.
Och jag FÖRSÖKER att slappna av men tittar oroligt på kalendern och tänker "Nu är det snart bara två veckor kvar av semestern... Snart har halva semestern gått" och känner mig besviken. Man har liksom fyra veckor på sig att ha det riktigt gott, per år. Och när de fyra veckorna inte flyter på så känns det oändligt tungt att man ska vänta 12 månader på nästa chans.
Men det är bara små, små, gupp på den här vägen som kallas vardag och livet. 14 mil härifrån har nio personer omkommit när ett flygplan med fallskärmshoppare kraschade. Jag slungas tillbaka till olyckan i Ope år 2004 då fyra personer omkom när planet kraschade. Micke som dog. All sorg som hängde kvar. Alla starka hoppare som byggde upp verksamheten igen. Anhöriga som förlorade sina barn eller syskon.
Vem hade inte hellre velat ha en trasig bil? Vem hade inte heller velat ha tre dagars återhämtning? Eller surat över en dyr hyrbil som inte använts?
Jag har tröstat och stöttat min mamma många gånger då hon var orolig att något skulle hända mig. Jag har hoppat från liknande plan och det är så trångt, så trångt där inne. Man sitter på golvet och sitter sked med varandra. Planet gungar till varje gång av viktförändringen, när en hoppare lämnar det. Att planet stallat och hamnat i spin borde ha inneburit att man inne i planet sannolikt tryckts bakåt eller utåt mot flygplansväggen av G-kraften, hårt pressade mot varandra. Det måste ha varit fruktansvärt trångt. Och gått fruktansvärt snabbt.
Vad gör då tre extra vilodagar på min semester? Jag kommer att kunna sova gott i natt. Lite febrig, trött och sur. Men jag kommer att sova. Det kommer inte alla att göra i Umeå.
Och nio av oss kommer aldrig mer att vakna.
.
Det är små petitesser i livet som verkar ha vispat på anspänningen, när jag redan var stressad efter jobbet. Bilen blir inte lagad. Björn fick bogsera den genom staden. Mekanikern är sur eftersom jag inledningsvis bara ringde över att en gul motorlampa lyste och sedan kom med en okörbar bogserad bil. Originalnyckeln till bilen har hamnat hos fel mekanikerfirma (med samma namn) som har sommarstängt och kan inte lämna tillbaka nyckeln från inkastet. Min extranyckel var bara en prydnadsnyckel, enligt mekanikern. Andra små petitesser har varit att jag fick hyra en jättedyr bil som bara gått 500 mil, vilket kostade en hel del, och att jag blev för sjuk för att nyttja den. Så jag har hyrt en dyr bil som mest stått som prydnad på gästparkeringen utanför huset i tre dagar. För 2500 kronor. Utan att knappt användas.
Sedan små, små, saker som i sina enskilda händelser bara varit små droppar av missöden, men om bägaren redan är full med smådroppar så rinner bägaren över för minsta lilla.
Och jag FÖRSÖKER att slappna av men tittar oroligt på kalendern och tänker "Nu är det snart bara två veckor kvar av semestern... Snart har halva semestern gått" och känner mig besviken. Man har liksom fyra veckor på sig att ha det riktigt gott, per år. Och när de fyra veckorna inte flyter på så känns det oändligt tungt att man ska vänta 12 månader på nästa chans.
Men det är bara små, små, gupp på den här vägen som kallas vardag och livet. 14 mil härifrån har nio personer omkommit när ett flygplan med fallskärmshoppare kraschade. Jag slungas tillbaka till olyckan i Ope år 2004 då fyra personer omkom när planet kraschade. Micke som dog. All sorg som hängde kvar. Alla starka hoppare som byggde upp verksamheten igen. Anhöriga som förlorade sina barn eller syskon.
Vem hade inte hellre velat ha en trasig bil? Vem hade inte heller velat ha tre dagars återhämtning? Eller surat över en dyr hyrbil som inte använts?
Här hoppar jag ett låneplan i Ope, då deras ordinarie plan störtat, ca 400 meter bakom mig.
Jag har tröstat och stöttat min mamma många gånger då hon var orolig att något skulle hända mig. Jag har hoppat från liknande plan och det är så trångt, så trångt där inne. Man sitter på golvet och sitter sked med varandra. Planet gungar till varje gång av viktförändringen, när en hoppare lämnar det. Att planet stallat och hamnat i spin borde ha inneburit att man inne i planet sannolikt tryckts bakåt eller utåt mot flygplansväggen av G-kraften, hårt pressade mot varandra. Det måste ha varit fruktansvärt trångt. Och gått fruktansvärt snabbt.
Vad gör då tre extra vilodagar på min semester? Jag kommer att kunna sova gott i natt. Lite febrig, trött och sur. Men jag kommer att sova. Det kommer inte alla att göra i Umeå.
Och nio av oss kommer aldrig mer att vakna.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar