Akut resa med Sessan till Örnsköldsvik
Vilken oväntad lördag vi fick! Jag hade ridit Ares lite, mamma var och hälsade på, och när vi skulle ta in Sessan så såg vi att hon haltade lite.
"Är hon inte lite svullen?" undrade jag och tittade på benet. Jo. Hon var lite svullen, och hon hade en liten sparkskada i bakbenet från en brodd.
"Vi måste nog ta tempen på henne regelbundet och hålla koll på detta." sade jag till Jonatan och han höll med. Sessan hade 38.0 C och det kändes väl inom det normala. Vi pysslade lite med henne, hon var precis som vanligt, och sedan släppte vi ut henne i hagen. På kvällen åkte Jonatan till stallet igen för att ta tempen på henne, och då var temperaturen på 38.5 C. Jonatan ringde till distriktsveterinärerna för rådfrågning, och de bestämde sig för att komma ut och titta på henne.
Veterinären rakade Sessan med en rakapparat. Sessan var helt lugn och lät henne raka henne utan problem.
"OJ! Det där är verkligen precis fel ställe för en häst att göra sig illa på... det här är inte bra!" konstaterade veterinären och tog en sond (en liten metallpinne) för att se hur djupt såret kommit.
"Jag får in sonden en centimeter. Det är djupt. Det ligger otroligt nära en viktig led. Har bakterier kommit sig in i ledvätskan har vi ett problem, det går inte lösa med antibiotika." konstaterade hon. Hon petade, vred och tryckte på Sessans sår och tog tempen på henne åter igen.
"Jag vet inte hur jag ska bedöma detta.. är leden inte perforerad så är det ju inga större bekymmer. Om det kommit in bakterier i ledvätskan så är detta väldigt akut och måste åtgärdas omedelbart på klinik. Annars kan hon få kroniska skador... Jag kan faktiskt inte utröna om hon har en ledskada eller inte."
Så vad gör man om man inte vet om Super-Sessan har en akut risk för kroniska skador? Jo - man åker! Veterinären skickade en bild till närmaste öppna nattklinik, i Örnsköldsvik, och de höll med. Såret sitter väldigt farligt till och de hade gärna velat undersöka detta noggrannare. Det är alltså 25 mil bort. Klockan var kring 21 på kvällen. Jag och Jonatan tittade på varandra och konstaterade att vi mer än gärna åker en gång för mycket än för lite, vi tar inga risker med Super-Sessan!
Jag åkte hem och hämtade mobilladdare till våra mobiler, och lämnade hunden Skye hos Jonatans mamma som redan var hundvakt åt Keeva. Sedan vände jag tillbaka, och vi lastade Sessan i mörkret och kylan, och begav oss.
Hur tog Super-Sessan det att gå in i en mörk transport i 18 minusgrader sent på kvällen, och sedan plötsligt åka ensam i flera timmar? Hon tog det långt över förväntan. Hon tog det så lugnt och coolt som bara en ettåring ska kunna. Hjärtat blev varmt och vi var säkra på att denna dundertjej ska få bästa möjliga vård. Om det så innebär att vi måste köra bil mitt i natten i 25 mil för att få en grundlig undersökning. Vi kom fram klockan 01:20 och två veterinärer började klämma, känna, undersöka och ge henne olika sprutor.
"Det där såret sitter verkligen inte bra! Ni gör helt rätt som kom in! Detta vill man inte ska bli värre!" sade dom och vi kände oss nöjda.
Behöver jag gå in på vad veterinärerna tyckte om Sessan eller har ni redan räknat ut det? Jo. De älskade henne. Hon stod tryggt och snällt och lät sig behandlas. Hon tog alla sprutor med tålamod och accepterade allt de gjorde med henne. Dom hyllade henne, tyckte hon hade ett otroligt fint psyke, och sade att de önskade att alla patienter kunde vara så här bekväma och lugna. Sessan fick lite lugnande medel och sedan så sprutade de in ordentligt med sterilt vatten i hennes led, från ett annat håll på leden än vart såret satt, och skapade ett övertryck för att se om ledvätska sipprade ut från såret. Om ledvätska sipprar ut så är det ju ett tecken på att leden är perforerad och att hon är i fara. Om ledvätskan inte sipprar ut så är det bara en inflammation i omkringliggande delar.
Ledvätska sipprade inte ut! Hon var säker! Vilken lättnad!
"Hon har varit så lugn och trevlig här i boxen. Hon har lite diarre och ska få lite behandling för det. Annars har hon varit så tyst och snäll här borta. Inflammationen verkar lägga sig. Hon är snart redo att hämtas."
Vi kom så snabbt vi kunde för att hämta henne. Det hade snöat massor och vi plumsade i 15 centimeters snö utanför kliniken på söndag morgon. Snön hindrade inte Sessan från att plumsa fram till rampen och kliva in i transporten alldeles av sig själv under tiden jag och Jonatan stod utanför. Veterinären stod och tittade på henne, en sista gång, lite leende med huvudet lite på sned. "Så duktig liten tjej!" sade hon än en gång. Och man såg att hon menade det.
Sessan klarar boxvilan bra, och än så länge är hon inte studsig eller svår i hanteringen. Jag har flera gånger fått minnen från juli år 2013 med Galishimo, och hur jag kämpade förtvivlat med honom när han fick åka iväg akut till Härnösands hästklinik, och sedan behövde stå på boxvila. Det var en fruktansvärd upplevelse på alla sätt. Galishimo mådde inte bra av det som hände honom, och jag mådde definitivt inte bra. Jag fick kämpa maximalt i allt jag gjorde med honom. Han blev stressad och vild. Han kändes farlig. Det blev många tårar den gången. Hemma. I stallet. I bilen.
Sessan, å andra sidan, tycker allt går bra. Så länge hon har mat och vatten och en mjuk bädd så verkar hon gilla läget. Ares kommer att vara trygg farbror på nätterna och sköter sig strålande.
Tänk att man kan vara med om en sådan här upplevelse, åka från stallet efter en sådan akut uttryckning, och känna sig som en vinnare! Jag är så glad över att vi valde en häst som Sessan, att vi valde en klok individ som klarar påfrestningar. Jag är dunderglad över att jag har Ares med mig och hur han växer med varje uppgift han får! Hästlivet blev lättare när Ares kom in i mitt liv.
Kommentarer
Skicka en kommentar