Ridhusträning med Ares

Vi skippade julafton i år, då vi hjälptes åt att ta hand om Sessan i stället, och jag har verkligen längtat efter att få göra mer med Ares. Det har kanske fällts en trött tår eller två, eftersom mina julplaner var att spendera extra mycket tid med Ares, men livet kom ju emellan och det finns helt enkelt inte riktigt tid och energi för det. Vi åker till Sessan tre gånger om dagen och sköter om henne, och oron har tagit lite på mig. Nu har vi exempelvis en massa plusgrader, helt plötsligt, vilket gör vägarna ishala, så nu vågar vi inte ta Sessan på promenad heller, hon är barfota och vi är rädda att hon halkar. Snart tänker vi dock släppa ut henne i hagen så hon får vara med sina mammor. Där är det mindre halkigt. 

Väderomslaget har också lett till ganska kraftig vind och alla hästarna på stallet är yviga och lite vilda som följd av detta. Lägg till tung snö som rasar från plåttak och träd. Det är fullt ös. 

När det började mörkna för dagen så kände jag att lite ork borde jag ändå ha kvar. Om jag verkligen, verkligen anstränger mig. Kanske skulle jag orka ta Ares till ridhuset. Om Jonatan hjälper mig. Vilket han alltid gör, varje gång...  

"Är det verkligen klokt att lasta honom i mörkret när det blåser så mycket? Hästarna har varit väldigt ystra i blåsten idag." frågade en stallkompis, med omtanke, och jag tänkte att jag kanske i vanliga fall hade skippat en sådan lastning med Ares. I vanliga fall. 

"Är det verkligen klokt att åka iväg i mörkret nu?!" frågade även Ares mig och Jonatan, när han stod och tvekade en stund på rampen, och även jag blev tveksam om jag verkligen fattade ett vettigt beslut.
Mörker, blåst, kyla, isigt... Men samtidigt känns det verkligen som att jag börjat lita på honom och att han kliver in i transporten i de flesta olika situationer och miljöer. Vilket han skeptiskt gjorde efter att han ställt en kontrollfråga till mig. 

Vi åkte in till ridhuset och inte ens där kom min energi tillbaka. Jag kände mig som en urklämd kaviartub som inte hade så mycket mer att ge oavsett hur hårt jag klämde. Det var några hinder i ridhuset och Ares tyckte från början att dom var väldigt spännande och läskiga, så han behövde titta på dem en stund först. Men det går väldigt snabbt ändå att han kommer över dem. 

Efter att vi gått runt och tittat lite på dem, samt klivit över några bommar i skritt, så satte jag mig upp och skrittade över ett hinder några gånger, och det var inga som helst problem. Han ryckte till några gånger när vi ledde honom, men det var mest troligt ljudet av snö som även föll av ridhustaket i blåsten och väderomslaget.

Sedan avrundade vi och förberedde oss för att åka hem igen, och lasta Ares i det kompakta decembermörkret. Ares var orolig i mörkret och blåsten så även nu ställde han en kontrollfråga om det verkligen var nödvändigt att kliva in i transporten, han var spänd som en stålfjäder och tittade ängsligt omkring sig med hård hals. Och så klev han in. Dunderfina killen! 

Idag ger jag efter för tröttheten och vilar. Jag saknar huset vi har i Sjöbotten. Jag hoppas vi kan fira en lugn och fin nyårsafton där!