Ridhus, utmaningar och lastträning

Nu är det första gången med Ares, som jag känner att han är en säker kille att ta till ridhuset! Jag känner mig dessutom äntligen helt frisk, så det finns energi och inspiration att åka iväg igen!  Vi åkte till Skellefteå Ridklubb både lördagen och söndagen, två dagar på raken! Jag tänkte att han är så pass klok och duktig nu att han fixar att åka två dagar efter varandra. Var dag hade dock sina olika utmaningar och eftersom omvärlden konstigt nog inte kretsar kring mig och Ares, så fick vi anpassa oss. 

Lördagens utmaning var tre duktiga hoppryttare som hade hoppträning i nya ridhuset samtidigt som vi var där. Eftersom Ares behöver träna på "ståhej" så tänkte vi att en hoppträning är ett alldeles perfekt "ståhej" som han kan få stå och glo på. Sagt och gjort. Vi stod och glodde på atletiska långbenta hästar och modiga ryttare som tog sig an allehanda hinderkombinationer. Sedan skrittade vi runt en stund och tog det bara lugnt, mellan hinder och tränare och hoppekipage. Alla var så trevliga och positiva till att vi behövde miljöträna Ares och tyckte han såg jättefin ut, trots att han var en halvmeter mindre och i full vinterpäls. Jag var otroligt stolt över dagen. Och över min Ares, älskade Ares! 

På söndagen blev det dock mer ståhej än vad både jag och Ares väntat oss. Det var pyjamasparty i cafeterian och det bullrade och small värre än en jordbävning. Jag gick upp dit och sade snällt att det är en unghäst på ridbanan och att de kunde dämpa buller och barnasprattel. Tyvärr är ju barn barn (vilket är anledningen till att jag inte skaffat några) och bullret och sprattlet fortsatte. Vi ryckte på axlarna och bestämde oss för att byta ridhus till ridhuset bredvid som är vägg i vägg med det andra ridhuset. Ett ganska obesökt ridhus där Ares inte varit mer än någon enstaka gång. 

Det var nu mitt tålamod tog slut, för några barn sprang över till fönsterläktaren bredvid, och vinkade och hoppade för att få Ares uppmärksamhet. Ares blev rädd och orolig över allt oljud, till barnens stora förtjusning. Och jag var milt uttryckt arg. Sedan så blev ju träningen som den blev, när en unghäst besöker en relativt ny plats och medvetet blir uppskrämd det första som händer. Han blev stressad. Så det såg mest ut så här. 

Och så här: 

Så det var inte lönt att sitta upp. Vi gick mest runt och stod stilla och kliade honom för att tanka trygghet, och jag fantiserade om att hänga upp barnen i flaggstången som dåliga exempel. Unghästar och små barn hör inte ihop. Hör något djur alls ihop med små barn?

Jonatan sade i alla fall något som jag tänker blir mantrat för helgen. "Allt som Ares måste lära sig hantera är träning. Alltså har han tränat väldigt mycket idag." och det stämmer ju! Allt är ju träning! Kanske inte den träning jag själv valt, men absolut träning! 

Vi hängde i de båda ridhusen i sammanlagt 90 minuter och försökte skapa någon slags trygghet för Ares, men han var fortfarande lite spänd och orolig när vi skulle lasta honom in i transporten för att ta oss hem. Dessutom stod en transport alldeles bredvid oss och en människa med prasslande påsar lastade in en shetlandsponny (som Ares stirrade mycket storögt på)  just när vi skulle in. Det hände saker runt honom hela tiden. Men trots att det var mycket i huvudet på honom så gick han, till min egen stora förvåning, in i transporten direkt. Jag var otroligt nöjd. Han känns riktigt lastsäker! 

Båda dagarna avslutades i alla fall med att vi lasttränade Super-Sessan. Hon brukar få besöka transporten när den ändå står framme. Hon är så positiv till transporten så jag och Jonatan funderade på om hon inte skulle gå in i den på eget initativ, om vi bara slängde grimskaftet över ryggen på henne och lät henne vara lös. Det gjorde hon. Super-Sessan är lite av en annan slags kaliber. Jag vet inte vad. Kanske är det quarterhästar och american painthorses som har något alldeles speciellt lynne. Kanske hade vi bara riktigt tur på just den individen, kombinerat med ganska låga förväntningar. In går hon då. Glatt och lätt! Under tiden hon stod i transporten och väntade så satte Jonatan fast bakbom och stängde ramp och lucka, helt utan assistans från mig. Inga som helst problem!