"Lägg av nu!"

Det har varit en tuff period här under tiden jag haft bältros. Jag har haft låggradig feber, jobbat med två utredningar och jobbat väldigt mycket övertid, samtidigt som jag haft smärtsamma blåsor på kroppen. Mitt i kämpandet slutade min dator fungera och en hel dag gick åt att ringa kundsupport och försöka åtgärda problemet, tills de gav upp och gav mig en lånedator. En hel del text och alla anteckningar från One Note försvann. 

Men det har ändå gått bra! Jonatan har gjort allt han kunnat med markservice, och diskat, fixat mat, dammsugit, tvättat och vikt kläder. Jag har suttit uppe på kvällarna och skrivit, vridit och vänt på ord och formuleringar. För det handlar ju inte bara om att skriva, det handlar om att kliva in i en verksamhet och beskriva vad man ser, på ett så objektivt och realistiskt sätt som möjligt. Låter det enkelt? Det gör det nog. Men det är det inte. 

Jag har lämnat in en färdig rapport på 12 sidor enligt deadline, och ett annat utkast på 17 sidor för granskning, som känns bra. 

Just när jag börjat andas ut så poppar tankarna upp om hur det nu var med den där vaccineringen åt Ares? Visst var det 20 november? Det var det väl. 

Det var det inte. Det var dagen efter, nu på fredag. Och om man passerar 365 dagar med en vaccinering så behöver man göra om hela programmet med tätare grundvaccineringar och flera besök. Och distriktsveterinärerna kunde inte klämma in mig i morgon utan undrade om jag kunde skjutsa Ares med transporten och vara där om 45 minuter?

Jag sade "JA, absolut!" i ren desperation men insåg redan i bilen till stallet att jag varit lite orealistisk. Att klä på mig hästkläder och backa ur bilen ur garaget tar kanske tre minuter, åka till stallet tar 6 minuter, då är vi på 36 kvarstående minuter. Att backa mot transporten, fästa den, och köra fram den, dra ned rampen, tar i bästa fall 5 minuter men kan också ta 10 beroende på hur bra jag hittar draghandsken på transporten när jag backar bilen, då är vi på 26 kvarstående minuter. Att gå till hagen som nästan ligger längst bort på Brönet och hämta Ares tar 10 minuter. Då är vi på 16. Hur lång tid tar det att lasta honom ensam? Det har jag aldrig gjort. Stressad dessutom? Kanske 5 minuter innan allt är stängt och klart. Då är vi på 11 minuter. Köra till veterinärkliniken från Brönet... kanske 20 minuter beroende på hur många rödljus i stan vi stöter på. Då blir jag 9 minuter sen... Stressen byggdes på. 

Redan när jag backade bilen mot dragkroken så hade den där känslan att jag inte fick fastna i den mentala stresskonen och missa draghandsken och börja köra fram och tillbaka med bilen en massa för att pricka rätt. Jag fick magont av min optimistiska inställning. Då ringde telefonen.

"JAG FÅR INTE BLI STÖRD NU!!" tänkte jag irriterat men tryckte på svara på bilen. Det var en veterinär som hade vägarna förbi och kunde vaccinera Ares hemma på Brönet om en halvtimme. Jag hurrade! 

Så nu är han vaccinerad. Det gick lätt som en dans. 

Sedan så har kroppen sagt "lägg av nu!". För kroppen bryr sig inte om texter och deadlines och Ares vaccinering. Kroppen bryr sig om att jag pressat mig i två veckor och behöver sluta med det.

Så under kvällen har jag mest varit gråtmild, inte klarat av att se sentimentala klipp på Instagram, känt mig hudlös och nu då så blev jag även sömnlös. 

"Dom bästa hästarna i himlen saknar svans" sade ett klipp på Facebook och jag sjönk ned i ett hål. Galishimos tunna avklippta svans är kvar i en fläta i nedersta lådan i nattduksbordet vid sängen. Jag lade händerna för ansiktet och grät en stund. 

Samtidigt känner jag mig väldigt tacksam över att jag inte hunnit skicka Galishimos svans till någon som gör armband av dem, för efter Galishimo lämnat mig kom Ares, Jonatan, två hundar (!) och en häst till (!!) och ett hus som ville renoveras. Med så många nya själar i mitt liv, så behövde armbanden prioriteras ned, för vad som hände här och nu. För dem som behövde mig här och nu. 


Men nu har jag åtminstone klarat alla november månads deadlines. Inklusive Ares vaccinering.