Unghäst från två till fyra år

 

Vilken hunk Ares håller på att bli! Jag har saknat honom hela veckan när bältrosen slog ut. Trots att jag vet att han mår bra av att gå i hagen med sina kompisar så ger han mig en särskild känsla i magen. Jag längtar efter honom, känna på hans allt fluffigare vinterpäls och veta att han mår bra. 

Så här, som på bilden nedan, såg han ut när jag hämtade honom när han var två år. Vilken söt liten räka han var. 

Så här såg han ut när jag gick med honom på vår första promenad för två år sedan. En och annan undrade om han skulle bli för liten för mig, och jag ryckte på axlarna och sade att då kan jag väl köra honom i stället. För det är ju inte ridningen som är viktigast med Ares. Det är Ares som är viktigast med Ares. Att få vara med honom. Men han var ju bara två år då, och mycket händer på två år. 

Idag var vi ute på en kort promenad i ett vackert vinterlandskap, och han ser ut så här! En stor kille!  Tyvärr orkade jag bara gå ca 500-700 meter eftersom jag har feber och bältros fortfarande, men man får ju göra det bästa man har av det man har. Rörelse är nog bra så snart man orkar lägga in det. 

Jag jobbar fortfarande på grunderna och acceptansen av bettet. Jag tror många skulle hoppa över det steget och låta det lösa sig i ridningen, men jag tror verkligen att det är nyckeln till väldigt mycket, och Ares ska ju ändå inte ridas en massa när han är så ung, han ska ju få sina pauser. Idag var han jättepigg i kylan och blåsten så jag tänkte att det ändå var ett tillfälle för mig att träna mig själv på att ge honom rätt tygelsignaler för halterna, och få honom att gå lite mer långsamt, med hjälp av tyglarna. Jag slutade övningen när han lydigt gick fram utan att dra iväg, och när han stannade fint när jag bad honom om det. Och jag tror jag var nära att be honom om det på rätt sätt! Det känns riktigt bra!