Livet är förändring
Innan jag besökte Galo så åkte jag till släkten som vakade över mormor. Jag stövlade in med en kasse godis, mina leriga hästskor och en Caffelatte. Sedan satt jag där och snörvlade en stund med mamma, mina två mostrar och mosters man. På sängen låg mormor och tog trötta andetag med uppehåll emellanåt. Hon såg så liten och fridfull ut. Det såg ut som om hon sov.
Sedan åkte jag till Galo, jag ville hinna vara med honom så länge det var dagsljus ute och jag ville ta tillvara på den låga solen som bestämt sig för att kika över horisonten. Vi slog följe med en ryttare som skulle skritta i skogen med sin ponny. Så det blev en långpromenad och massor av prat och skratt. Galo blev dock lite trött av allt vandrande och tjattrande, så han sölade den sista biten. Kanske är han lite förkyld också, eller har växtvärk, jag måste hålla ett extra öga på min lillgrabb.
Jag nämnde för hästtjejen att min mormor var väldigt dålig och hon svarade eftertänksamt:
”Ja det är ju då man blir påmind om hur viktigt det är att ta tillvara på de dagar man har.”
Och så är det ju.
Mormor dog någonstans där när jag promenerade med häst och sällskap i skogen. Mamma berättade det när jag ringde henne. Så en timme senare vandrade jag in med samma leriga hästskor in på geriatrikavdelningen för att säga hej då till mormor. Hon kändes inte alls särskilt död utan var mjuk och varm, nästan bara sovande. Alla hade redan sagt hej då och åkt därifrån så jag satt ensam med mormor. Jag började stryka med handen över henne precis på samma sätt som jag gjort tidigare. Sedan grät jag en liten stund till över att livet är förändring.
.
Sedan åkte jag till Galo, jag ville hinna vara med honom så länge det var dagsljus ute och jag ville ta tillvara på den låga solen som bestämt sig för att kika över horisonten. Vi slog följe med en ryttare som skulle skritta i skogen med sin ponny. Så det blev en långpromenad och massor av prat och skratt. Galo blev dock lite trött av allt vandrande och tjattrande, så han sölade den sista biten. Kanske är han lite förkyld också, eller har växtvärk, jag måste hålla ett extra öga på min lillgrabb.
Jag nämnde för hästtjejen att min mormor var väldigt dålig och hon svarade eftertänksamt:
”Ja det är ju då man blir påmind om hur viktigt det är att ta tillvara på de dagar man har.”
Och så är det ju.
Mormor dog någonstans där när jag promenerade med häst och sällskap i skogen. Mamma berättade det när jag ringde henne. Så en timme senare vandrade jag in med samma leriga hästskor in på geriatrikavdelningen för att säga hej då till mormor. Hon kändes inte alls särskilt död utan var mjuk och varm, nästan bara sovande. Alla hade redan sagt hej då och åkt därifrån så jag satt ensam med mormor. Jag började stryka med handen över henne precis på samma sätt som jag gjort tidigare. Sedan grät jag en liten stund till över att livet är förändring.
.
KRAM!!
SvaraRadera