Privilegierad
Igår åkte jag och Per på mormors begravning. Jag hann bara åka som hastigast till Galo och hälsa innan vi begav oss till begravningen. Det var sorgligt men fint. Mormor har alltid gillat änglar så det var lite ängel-tema på begravningen. Sedan spenderade vi tid med mamma och släkten.
Idag var det dags att försöka rida in Galo igen. Inte för hans skull men kanske för min egen skull så att jag inte skulle bli rädd att rida honom. Har man åkt av en gång ordentligt, så är det bra att försöka få till det så bra som möjligt, så snart som möjligt.
Jag bokade upp ridhuset igen och skrev att jag inte ville ha publik, i bokningen. Så det var bara jag, Per och Galo i ett ekande tomt ridhus. Så tog vi det lite försiktigt igen. Vi låtsades att det var första gången Galo skulle ha någon på ryggen och tränade de moment han redan kunde, under stort beröm och mycket fjäsk. Jag kände mig fortfarande öm i ryggen, axlarna, benet och nackmusklerna efter flygturen från i fredags och det kändes lite läskigt att sätta sig upp igen. Det kändes bra att Per var med också.
Jämt efter att Galo varit spänd eller i konflikt så gäspar han. Efter vi har bråkat, eller efter att jag tillrättavisat honom om han gjort något fel, så gäspar han. Dagen efter att han kastat av mig så gäspade han det första han såg mig och sedan hade han en serie gäspningar då jag hälsade på honom igår. Idag hände samma sak när vi var ensamma i ridhuset. Han gäspade, och gäspade. Gång på gång. Jag tolkar det som att han säger att allt är lugnt och att han känner sig lugn.
Och mycket riktigt. Idag gick det bättre.
Per pysslade, berömde och klappade Galo. Jag kravlade mig upp på ryggen. Per ledde oss runt några steg när jag satt på hans rygg. Jag satt av. Galo gäspade. Jag satte mig upp. Per ledde runt oss. Jag satt av. Galo gäspade.
"Vi har tur som har en häst som är så tydlig mot oss." sa jag. Jag har tur som har Per som ställer upp med inridningen också. Trots att Galo i princip är den första häst han någonsin träffat.
Och trots att jag fortfarande har ont i kroppen över fredagens brutala flygtur,
så kände jag mig privilegierad.
Idag var det dags att försöka rida in Galo igen. Inte för hans skull men kanske för min egen skull så att jag inte skulle bli rädd att rida honom. Har man åkt av en gång ordentligt, så är det bra att försöka få till det så bra som möjligt, så snart som möjligt.
Jag bokade upp ridhuset igen och skrev att jag inte ville ha publik, i bokningen. Så det var bara jag, Per och Galo i ett ekande tomt ridhus. Så tog vi det lite försiktigt igen. Vi låtsades att det var första gången Galo skulle ha någon på ryggen och tränade de moment han redan kunde, under stort beröm och mycket fjäsk. Jag kände mig fortfarande öm i ryggen, axlarna, benet och nackmusklerna efter flygturen från i fredags och det kändes lite läskigt att sätta sig upp igen. Det kändes bra att Per var med också.
Jämt efter att Galo varit spänd eller i konflikt så gäspar han. Efter vi har bråkat, eller efter att jag tillrättavisat honom om han gjort något fel, så gäspar han. Dagen efter att han kastat av mig så gäspade han det första han såg mig och sedan hade han en serie gäspningar då jag hälsade på honom igår. Idag hände samma sak när vi var ensamma i ridhuset. Han gäspade, och gäspade. Gång på gång. Jag tolkar det som att han säger att allt är lugnt och att han känner sig lugn.
Och mycket riktigt. Idag gick det bättre.
Per pysslade, berömde och klappade Galo. Jag kravlade mig upp på ryggen. Per ledde oss runt några steg när jag satt på hans rygg. Jag satt av. Galo gäspade. Jag satte mig upp. Per ledde runt oss. Jag satt av. Galo gäspade.
"Vi har tur som har en häst som är så tydlig mot oss." sa jag. Jag har tur som har Per som ställer upp med inridningen också. Trots att Galo i princip är den första häst han någonsin träffat.
Och trots att jag fortfarande har ont i kroppen över fredagens brutala flygtur,
så kände jag mig privilegierad.
Tack till Per som fotade!
.
Kommentarer
Skicka en kommentar