Lita på magkänslan

Idag skulle jag och Per fortsätta inridningen på Galo. Per följde mig till stallet och jag hämtade Galo. När jag stod med sadeln bredvid hästen och skulle sadla på honom så ändrade jag mig.
"Du. Det känns inte bra idag..." tvekade jag och granskade Galo. Han verkade lite spänd.
"Ska vi ta en promenad i stället, då?" undrade Per och jag log tacksamt. Tack till kära sambon som inte forcerar eller försöker pusha mig till något som inte känns bra. Så vi lade tillbaka både sadel och träns i sadelkammaren och så vi tog en hederlig promenad i stället.

Under promenaden bekräftades mina misstankar. Galo var lite spänd och dramatisk. Det är nog all snö som gör att allt blir så spännande. Tur att man inte tvingade sig själv att sitta upp. Inridningen ska ju vara så avspänd och positiv som möjligt. Ingen dramatik.

Det är särskilt vid sådana här tillfällen jag märker att jag och Per har samma häst-tänk. Trots att Per är en "nybörjare" inom hästvärlden så märker jag att vi är väldigt samstämmiga. Vi är helt överrens när ett beteende ska ignoreras, samt när den ska korrigeras, åtgärdas eller straffas. Alla människor har ju olika nivåer på vad de tolererar eller kräver av en häst men det är skönt att vi som hanterar Galo mest är helt överrens.

När jag kom hem från stallet så fick jag förslag på åtgärder och korrigering av en annan ryttare som hade sett att Galo var lite i gasen. Lite träning på volt och inspänningsremmar skulle få bukt på problemet och vi skulle komma framåt i träningen. Hon hade en lägre toleransnivå och såg beteendet som ett problem. Själv kände jag att jag och Per hade en ordlös likstämmighet. Galo är ju bara två år och vi tänker tillåta lite dramatik. Repetition och kontinuitet får nog också en häst av honom till slut...